(2008-10)
Inför EU:s programperiod 2007-13 ägde ett skifte rum från traditionell utvärdering till det som på engelska kallas ”on-going evaluation”. I Sverige valde Tillväxtverket att översätta det till följeforskning. Det är ett nytt begrepp och de strukturfondsfinansierade projekt som nu pågår runt om i Sverige kommer därför att få betydelse för hur det ska definieras framöver. Jag anlitades som följeforskare till SÖM (Sydöstra Malmö) Fosie, ett av de största strukturfondsfinansierade projekten i södra Sverige. Det pågick 2008-10 och drevs av Fosie stadsdelsförvaltning med Bertil Nilsson som projektledare. Enligt projektansökan var avsikten att ”genom ett tvärsektoriellt arbete huvudsakligen främja ökad förvärvsfrekvens och minskat försörjningsstöd; skapa attraktiva och trygga stadsdelar, ökad tillväxt och demokrati och delaktighet.” Enligt Tillväxtverkets riktlinjer ingick det i mitt uppdrag som följeforskare att bidra med processtöd, dokumentera erfarenheter och kunskaper i syfte att skapa lärande och återföra kunskap, värdera hur väl projektet når sina mål för att möjliggöra strategiska förändringar samt sätta in resultaten i ett bredare samhälleligt perspektiv.
Jag började med att analysera projektbeskrivningarna och intervjua 12 av deltagarna i SÖM Fosie. Jag ville att de skulle beskriva sin medverkan i SÖM Fosie samt besvara frågor om vilka problem SÖM Fosie ska lösa, vad lösningarna på problemen ska innebära och hur man ska veta att man har lyckats. Detta skrev jag en rapport om. I den drog jag slutsatsen att det saknades en grundläggande och gemensam problembeskrivning för SÖM Fosie. Avsaknaden på tydliga problembeskrivningar gjorde att projektets mål hängde i luften. Kopplat till detta saknades det dessutom relevanta kriterier såväl som mått på framgång. Resultatet av detta publicerades i en första rapport, kallad Utgångslägesrapport eftersom den gällde just utgångsläget för mitt följeforskningsuppdrag.
Jag föreslog i rapporten att det skulle anordnas en konferens om problem och lösningar. Det kom att utvecklas till en röd tråd i min följeforskning. Det blev nämligen inte bara en konferens som jag föreslog ursprungligen utan en process med tre halvdagskonferenser.Den första av dessa tre konferenser anordnades på Motettens Folkets Hus i Fosie den 3 juni 2009. Sammanlagt 40 personer deltog, varav 17 från stadsdelen, 14 från SÖM Fosie, fyra från Malmö Högskola, två från Stadsbyggnadskontoret, två från MKB och en från föreningslivet. Från stadsdelsförvaltningen deltog merparten av ledningsgruppen, inklusive stadsdelschefen. Deltagarna delades in i fyra grupper med mig och tre andra från Malmö Högskola som moderatorer för varsin grupp; Martin Grander, Carolina Hamma och Johanna Sixtensson. Alla vi fyra skrev också minnesanteckningar.
Syftet med konferensen den 3 juni var att klargöra vilka problem som SÖM Fosie skulle försöka lösa. Problem skulle definieras som gällde såväl individer, sociala relationer, sociala strukturer, samverkan som kunskap, dvs i enlighet med de fem framgångskriterier som utvecklades inom EU-projektet Ungdomar – från utanförskap till innanförskap. Genom den breda sammansättningen på deltagare var det tänkt att alla möjliga synpunkter, idéer och förslag skulle kunna tillvaratas. Aktörer från olika håll och nivåer skulle dessutom få träffas och diskutera viktiga frågor. Det var också tänkt att lägga grunden till en starkare känsla av delaktighet i SÖM Fosie och därigenom leda till att projektet uppnådde ett bättre resultat.
Jag skrev en Rapport 2 om resultaten. Den innehöll nio problemformuleringar men också kortfattade förslag på vilka satsningar inom SÖM som kunde anses vara lösningar. Rapport 2 låg till grund för nästa konferens, den 10 november 2009 på Augustenborgsgården. Konferensen syftade till att vidareutveckla diskussionerna om problem och lösningar. Tre delprojekt hade valts ut som utgångspunkt för grupparbeten; nämligen Lilla Växthuset, Ung i Sommar och Områdesarbetet. Därutöver skulle en fjärde grupp diskutera SÖM Fosie som helhet.
Förutom jag själv deltog Martin Grander, Carolina Hamma och Johanna Sixtensson från Malmö Högskola. Var och en av oss ledde diskussionerna i varsin grupp. Diskussionerna spelades in på band, vilket sen låg till grund för en rapport från var och en av oss. Konferensen den 10 november 2009 och dessa sammanlagt fyra rapporter gjorde det möjligt för mig att vidareutveckla problemformuleringarna. Det gjorde jag i det som blev Rapport 3 där fem problem lyftes fram och specificerades. De problem som SÖM Fosie skulle behöva bidra till att lösa var, för det första, känslorna av hopplöshet och dåliga självförtroenden, för det andra, bristen på goda sociala relationer mellan vuxna och unga, för det tredje, att samhällsstrukturerna inte möjliggör någon generell delaktighet, för det tredje, att ”vi vet inte vad vi ska samverka kring”, samt för det femte, att informella kompetenser inte tas tillvara.
Hur bidrog då SÖM Fosie till att lösa dessa problem? Denna fråga fick deltagarna på konferensen den 10 november 2009 också ta ställning till. Som ovan nämnts ville vi framför allt ha reda på om och hur de tre delprojekten Lilla Växthuset, Ung i Sommar och Områdesarbetet bidrog till att lösa problem. Gruppdiskussionerna anknöt också till de fem framgångskriterierna från EU-projektet Ungdomar – från utanförskap till innanförskap för att säkerställa en bredd. Därmed kunde många ljusglimtar synliggöras. De tre delprojekten lyckades med ganska mycket.
Och det skrev jag om i Rapport 3 som i sin tur låg till grund för nästa konferens, den 18 juni 2010 på Augustenborgsgården. I rapport 3 slog jag inledningsvis fast huvudsyftet för mig som följeforskare med processen om problem och lösningar. Processen syftade till att kunna göra bedömningar av hur väl SÖM Fosie har lyckats, men utifrån problem som anställda i SÖM Fosie och kärnverksamheterna själv har varit med om att välja ut och formulera.
I projektbeskrivningen för SÖM Fosie talades det om ”Ökad förvärvsfrekvens och minskat försörjningsstöd”, ”Attraktiva och trygga stadsdelar”, ”Ökad tillväxt” och ”Demokrati och delaktighet” som övergripande mål. Dessutom räknades det upp ett antal delmål men de överensstämmer bara delvis med de lösningar som deltagarna på konferensen den 10 november 2009 diskuterade sig fram till. Därmed var det inte heller dessa fem typer av lösningar som låg till grund för valet av indikatorer. Projektbeskrivningen framhävde 13 olika indikatorer. T ex anges det hur många nya arbetstillfällen och företag som ska skapas. Indikatorerna kan sägas utgöra SÖM Fosies framgångskriterier. Om dessa indikatorer uppfylls så kan SÖM Fosie anses vara framgångsrikt.
Indikatorerna i projektbeskrivningen sa dock ingenting om hur väl SÖM Fosie hade lyckats med de fem typerna av lösningar ovan. Det krävdes därför en komplettering eftersom dessa fem typer av lösningar utgjorde SÖM Fosies egentliga existensberättigande, som jag såg det. Det var dessa fem typer av problem som behövde lösas och som satsningarna inom SÖM Fosie förmodligen också var bra på att lösa. Det måste uppmärksammas. Därför behövdes det andra indikatorer än de som nämndes i projektbeskrivningen. Och det var dessa indikatorer som skulle utarbetas på konferensen den 18 juni.
Tanken var att indikatorerna skulle vara utformade som frågor och användas i den typ av granskning som kallas peer review. Användningen av peer review-metoden byggde på mina egna erfarenheter från projektet Connections (2008-09). Dessa erfarenheter låg till grund för det ansvar jag fick för att designa den konferens inom URBACT-projektet CoNet som hölls i Malmö, juni 2009. På ett liknande sätt skulle nu frågor formuleras som kunde ställas till studenter på Malmö Högskola, närmare bestämt studenter på högskolekursen Urban Integration. Den första fråga som deltagarna på konferensen den 18 juni hade i uppgift att besvara var följande:
• Vilka frågor ska ställas till studenterna om hur väl satsningarna i SÖM Fosie har lyckats lösa problemen? Och med problemen menades de problem som workshoparna den 3 juni och 10 november 2009 hade bidragit till att definiera. Uppgiften för deltagarna på konferensen den 18 juni var också att diskutera sig fram till vad studenterna behöver få veta. Följande fråga skulle besvaras:
• Vad behöver studenterna få veta för att kunna göra en bra granskning, dvs vad behöver stå i den förgranskningsrapport som studenterna ska få läsa in sig på innan de gör sina granskningar?
Sammanlagt gick drygt 30 studenter kursen Urban Integration på Malmö Högskola, hösten 2010. Huvuduppgiften för dem var att göra bedömningar av hur väl satsningarna inom SÖM Fosie hade lyckats med att lösa problemen. Deras rapporter skulle också bygga på kursens övriga innehåll vad gäller kurslitteratur, föreläsningar, gruppdiskussioner etc. Efter samråd med projektledaren för SÖM Fosie Bertil Nilsson beslöts det att studenterna skulle granska fem delprojekt; nämligen Gnistan och områdesarbetet på Augustenborg, Dialog-PM Fosiestråket, Mötesplats – Lindängen (bibliotek och skola), Lilla växthuset samt Områdesarbetet (AIC).
Om var och en av dessa satsningar anordnades det därför ett grupparbete den 18 juni. Deltagarna delades in i grupper som hade i uppgift att diskutera ovanstående två frågor med avseende på en av satsningarna. I varje grupp utsågs det en person med huvudansvar för att skriva den förgranskningsrapport som studenterna sen skulle läsa in sig på. Förgranskningsrapporterna slutfördes i augusti och var klara lagom till studenternas kursstart i början av september.
Förgranskningsrapporterna låg sedan till grund för studenternas arbete under hösten med granskningarna. Till hjälp hade de även en Rapport 4 som jag skrev. Vid avslutningen på kursen presenterade studenterna sina resultat för praktiker från stadsdelen Fosie. Totalt var närmare 100 personer närvarande. Efter presentationerna diskuterade studenterna sina resultat gruppvis med praktikerna från respektive satsning. Studenterna skrev efter slutredovisningen individuella rapporter om sina erfarenheter, rapporter som såväl forskare och praktiker fick ta del av. Om detta har Martin Grander skrivit en utvärderingsrapport:
Resultaten av detta granskningsarbete kan inte beskrivas som något annat än en succé. Följeforskningen av SÖM Fosie erbjöd ett sammanhang där studenternas arbete i allra högsta grad blev ”på riktigt”. Att många högre tjänstemän och politiker lyssnade på presentationerna av studenternas granskningsarbete och därefter deltog i diskussionerna bäddade för ett ömsesidigt lärande. Genom att studenterna återförde sina resultat till praktikerna genom presentation och dialog bidrog studenterna till den urbana integrationen och vad man kan kalla för en innovativ samhällsutveckling. Praktikerna fick sina verksamheter bedömda och gavs input till hur de kunde förbättra sitt arbete med att få staden att hänga ihop bättre. En win-win-situation uppstod genom att studenternas granskningar kunde ligga till grund för praktikernas utveckling av sina verksamheter och samtidigt bidra till forskningen. Samtidigt kunde studenterna gå stärkta ur sin utbildning och känna att de varit med och bidragit till något. Utvärderingarna visade att studenterna var mycket nöjda med kursen. Helhetsbetyget blev 4,5 på den femgradiga skalan.
