Under årens lopp har jag skaffat mig en bred kompetens i forskningsmetodologi. Jag har sysslat mycket med intervjuer, datorbearbetningar, deltagande observation, enkäter, statistik och diskursanalys. Framför allt har jag engagerat andra i forskningen; t ex kommunanställda, arbetslösa ungdomar, lärare, ungdomscoacher och deltagare i olika projekt. Den forskning som jag då har bedrivit kallas ibland för deltagorienterad.
Min strävan efter att engagera företrädare för andra typer av kunskaper i forskningen har byggt på ett antagande om dessa aktörers potentialer. Jag har utgått ifrån att de kan bidra till forskningen med sina erfarenheter och kunskaper men också med sina kontakter. Det har inte fråntagit mig ansvaret för forskningen och det har jag varit noga med att slå vakt om. Istället har jag sett det som en fråga om att skapa gemensamma arenor för samarbete som man träder in på utifrån sina egna kunskapsbehov och lämnar med sina egna resultat, användbara i det egna sammanhanget. Som forskare har jag tagit ansvar för att samarbetet ska leda till ett resultat som kan förankras teoretiskt och argumenteras för, helt i enlighet med vetenskapliga krav, vilket jag bl a har skrivit om tillsammans med Andreas Novy i Founding transdisciplinary knowledge production in critical realism: implications and benefits (2018). För andra aktörer har det handlat om en utveckling av andra kunskaper, mer praktiskt orienterade. Till fördelarna med sådana samarbeten hör att man skapar ett intresse för forskningsresultatet. Den som själv har varit med och bidragit vill nog gärna få reda på vad det blev för resultat.
Under årens lopp har jag skapat ett flertal typer av deltagarorienterade forskningskoncept. Ett har jag kort och gott kallat levnadsundersökningar. Idén går ut på att engagera de som har intresse av forskningen till att göra intervjuer om levnadsförhållanden. Intressenterna kan vara praktiker eller ungdomar men det kan också vara t ex arbetslösa, pensionärer, politiker eller företagare. Engagerandet av dem sker på grundval av deras egna erfarenheter och kunskaper.
Konceptet skapades i projektet ”Levnadsundersökningen i Malmö” (1995-98) och vidareutvecklades i ”Levnadsundersökningen i Fosie ” (2006-07). I dessa projekt har praktiker anlitats med anställningar i de delar av Malmö som har undersökts. De har därför haft en erfarenhetsbaserad kunskap – en förtrogenhetskunskap – och konceptet innebär att denna tas tillvara. Deras kunskap har sedan kompletterats med den kunskap som behövs för att göra intervjuer i ett forskningsprojekt. Därför har det också ingått en utbildning. Konceptet finns beskrivet i t ex Allt som inte flyter. Fosies potentialer – Malmös problem (2007). I publikationerna från dessa projekt har jag också använt många citat från de skrivarverkstäder som vi anordnade för att ta tillvara intervjuarnas upplevelser från intervjuerna och deras reflektioner om det.
I grunden samma koncept användes i ”Skolintegrationsprojektet” (1998-99). Där var det dock inte praktiker som gjorde intervjuerna utan arbetslösa ungdomar. De hade inte samma områdeskunskap som praktikerna i Levnadsundersökningen. De hade inte lärt sig att bli bra på att ställa frågor. Däremot visste de mycket om ungdomskultur och kunde relatera sig till ungdomar. De visste vad som gällde inom musik, film, stil och mode. De hade överhuvudtaget mycket kunskap om olika kulturer. Konceptet finns beskrivet i Skolintegration – lösningen på skolans problem? (2000).
En annan typ av koncept är det som kan kallas följeforskning. Med det avses en nära samverkan mellan praktiker och forskare i samband med utvärderingar av projekt och olika satsningar. Jag hörde för första gången talas om termen följeforskning på våren 2008 när EU:s nya strukturfondsprogram 2007-13 lanserades. Det användes då också av bl a Tillväxtverket. För mig var det en ny term men ett gammalt begrepp som stämmer väl in på ett annat spår i den deltagarorienterade forskning som jag har bedrivit.
I projekten ”Local partnerships and neighbourhood management” (2000) och ”ELIPSE” (2001-03) skapade jag ett koncept, överensstämmande med begreppet följeforskning, som kan användas när lösningar på problem med utanförskap ska utvärderas och bedömas. Det finns beskrivet i Olika problem – likartade lösningar. Goda exempel mot socialt utanförskap i fem europeiska städer (2003). Poängen med konceptet är att bedömningarna kan göras utifrån praktikers erfarenhetsbaserade kunskaper. Det vidareutvecklades i projektet ”Young people – from exclusion to inclusion” (2004-06) där jag introducerade fem framgångskriterier som sen låg till grund för grupparbeten med utgångspunkt i vart och ett av dessa fem framgångskriterier. Konceptet finns beskrivet i Young People – from Exclusion to Inclusion. Revitalising European Cities (2006). Ett sammanfattande häfte av denna rapport översattes sen till 12 språk och spreds runt om i Europa.
Under drygt ett år 2004-05 var jag anlitad av ledningsgruppen för Fosie stadsdelsförvaltning som ’kritisk vän’. Jag deltog på möten, intervjuade ledningsgruppens ledamöter och läste in mig på handlingar, allt i syfte att bidra med synliggöranden av samband, kategoriseringar, reflektioner, bedömningar, utmaningar, ifrågasättanden, alternativa tolkningar, analyser och kunskapsstöd. Jag hade också i uppgift att komma med förslag på lösningar, åtgärder och nya satsningar. Det kallades dock inte följeforskning. Den roll jag hade liknar dock det som har kallats processutvärdering och som i styrdokumenten för EU:s strukturfondsperiod 2007-13 döptes om till följeforskning. Forskaren ska i en nära dialog med praktiker ge processtöd, dokumentera erfarenheter och kunskaper på sätt som möjliggör ett lärande, värdera hur väl målen nås och därigenom delta i styrningen, samt sätta in utvärderingsresultat i ett bredare samhälleligt perspektiv. Just så arbetade jag i projektet ”Regionalfondens storstadsinsatser” (2011-13), finansierat av Tillväxtverket.
En annan typ av koncept är det som kallas Peer Review och som har ingått i den sk Lissabonprocessen inom EU. Det användes i projektet ”Connections” (2008-09) där jag deltog och fick möjligheten att utveckla idéer om hur det kan användas som en form av följeforskning. I mitt uppdrag som följeforskare inom det EU-finansierade projektet ”SÖM Fosie” (2008-10) utvecklade jag ett koncept som inbegriper en utveckling av problemdefinitioner och utvärdering samtidigt som det bidrar till ett ökat engagemang. I ett första steg samlas projektets deltagare och intressenter för att diskutera vilka problem som en viss satsning ska lösa. Nästa steg består i att diskutera hur denna satsning bidrar till att lösa dessa problem. Det tredje steget består i att formulera de frågor som måste ställas för att man ska få veta hur väl denna satsning har lyckats. I det fjärde steget görs en utvärdering med hjälp av dessa frågor.
Alla dessa erfarenheter av deltagarorienterad forskning bar jag med mig in i kommissionen för ett socialt hållbart Malmö (Malmökommissionen). Jag föreslog att vi skulle kalla det kunskapsallianser. Det fick jag gehör för och satsningar på kunskapsallianser kom att bli den andra av Malmökommissionens övergripande rekommendationer. Med det ville vi göra skapandet och utvecklandet av kunskap till en del av lösningarna, till skillnad från ett mer konventionellt synsätt där forskning och kunskapsutveckling sker på förhand, i efterhand eller vid sidan om. På så sätt ville vi att forskningen skulle bidra till att utveckla aktörers faktiska delaktighet i en riktning som gynnar en känsla av delaktighet. Det kräver en förståelse för att även annan kunskap än den vetenskapliga kan vara viktig, menade vi, vilket i sin tur måste grunda sig på en kunskapssyn som ligger i linje med Läroplanens fyra f. I slutrapporten Malmös väg mot en hållbar framtid: hälsa, välfärd och rättvisa (2013) förespråkas också flera av de koncept som jag har arbetat med.
I mitt sista projekt innan pensioneringen från tjänsten på Urbana Studier, Malmö Universitet, ”Hur kan Samhällsorienteringen bidra till integration?” (2024-26), skapade vi en sådan kunskapsallians. Det byggde på ett antagande om kommunikatörernas potentialer. De får säkert vara med om mycket i rollen som kommunikatörer. De får säkert reda på en hel del om de nyanländas bakgrund, levnadsförhållanden i det nya samhället osv. Det ger dem säkert en hel del att fundera över, precis som vi alla gör utifrån det vi är med om. Eftersom syftet med kursen är att nyanlända ska lära sig om det svenska samhället och kommunikatörerna därför måste ha mycket kunskaper om det väcks det säkert en hel del tankar om skillnaderna mellan den officiella bilden av samhället och hur samhället fungerar i verkligheten. Det gör kommunikatörernas upplevelser och reflektioner särskilt intressanta.
Jag har som forskare sett en stor potential i allt detta; upplevelser såväl som reflektioner. Frågan var hur den skulle kunna aktualiseras. Ett alternativ kunde ha varit att jag intervjuade kommunikatörerna men jag blev tveksam till vad jag skulle ställa för frågor och hur de skulle formuleras. Risken var att jag ställde frågor utifrån mina egna förutfattade meningar och därmed gick miste om det nya i deras upplevelser och reflektioner. Lösningen blev istället att skapa en skrivarverkstad och det byggde vidare på mina tidigare erfarenheter från Levnadsundersökningarna, vilka bl a finns beskrivna i Allt som inte flyter. Fosies potentialer – Malmös problem (2007). Skrivarverkstaden kom att bli den gemensamma arenan för vårt samarbete. Den har dock inte utgjort ett fysiskt rum. Kommunikatörerna har inte haft ett särskilt ställe att gå till när de ska skriva och vi har inte heller haft ett särskilt rum att träffas i. Ordet skrivarverkstad har istället utgjort en metafor för delaktigheten i ett sammanhang och ett skrivande som har kunnat ske när och var som helst.
Kommunikatörerna fick i uppgift att välja ut särskilda upplevelser. Varje sådant enskilt exempel ville jag att de skulle skriva en text om. Texten kunde vara alltifrån enbart ett stycke till kanske en hel sida. Den skulle innehålla dels en beskrivning av upplevelsen, dels reflektioner om denna upplevelse. Det sistnämnda lade jag särskild vikt vid. Till en början bestämde vi att de skulle skriva minst tre sådana texter men med tiden har det blivit sammanlagt ett fyrtiotal. Min egen roll i Skrivarverkstaden har bl a bestått i att kommentera deras texter och hjälpt dem med vidareutvecklingen genom att ställa frågor. För deras del hoppas jag att arbetet i Skrivarverkstaden har bidragit till deras egen utveckling som kommunikatörer. Det har varit ett av syftena med kunskapsalliansen.
Kommunikatörernas texter har fått mig att tänka på sådant som jag inte hade tänkt på tidigare. Jag har fått idéer om vad som kan vara viktigt att skriva om. I sådana fall har jag använt citat från texterna som utgångspunkt för mina egna reflektioner. Vid andra tillfällen har citat från texterna fungerat som exempel på något som jag har skrivit. Kommunikatörernas texter har då t ex kunna bidra med fler nyanser och konkreta förklaringar av hur något kan gå till. Arbetet med rapporten har skett genom ett samspel mellan mina egna vetenskapliga kunskaper och kommunikatörernas texter. Jag har strävat efter att försöka läsa texterna på deras egna villkor, inte utifrån mina egna förutfattade meningar. Vad säger de – egentligen? Det har varit min övergripande fråga. I slutänden är dock svaren mina egna, med alla sina brister och förhoppningsvis även förtjänster. De bygger på mina egna tolkningar, men inte bara det utan också på mina vetenskapliga kunskaper, inklusive den förtrogenhetskunskap som jag har utvecklat under årens lopp. Rapporten Integration på riktigt (2026) kan därmed sägas vara både empiriskt och teoretiskt förankrad. Det krävs för att jag ska kunna ta ansvar för den som forskare.
När jag nu som pensionär blickar tillbaka på alla dessa samarbeten så påminns jag om hur givande och stimulerande de har varit. Mycket av det skulle man kunna göra mer av och utveckla, men förutsättningarna finns kanske inte längre. Nu för tiden har det nog blivit ännu svårare att göra intervjuer hemma hos folk, så som vi gjorde i Levnadsundersökningarna. Många skulle nog inte våga släppa in en. Under de senaste decennierna har det dessutom blivit så vanligt med intervju- och enkätundersökningar. Det har nog lett till en viss utmattning, vilket visar sig i sjunkande svarsfrekvenser. Koncepten med följeforskning borde fortfarande kunna vara värdefulla men jag hör inte mycket talas om att de används.
Särskilt mycket tror jag dock på det koncept som vi använde i ”Hur kan Samhällsorienteringen bidra till integration?” (2024-26). Jag tänker mig att man skulle kunna anordna skrivarverkstäder om levnadsvillkoren i en stad som Malmö. Det finns säkert många människor som i sina jobb eller i sitt föreningsengagemang får uppleva hur människor har det och som skulle kunna skriva om det. En skrivarverkstad skulle kunna anordnas för ett antal av dem, särskilt rekryterade. I skrivarverkstaden skulle handledning erbjudas och riktlinjer för skrivandet anges. Det skulle handla om såväl upplevelser som reflektioner om det. Genom skrivarverkstaden skulle berättelser om symptomen på ojämlikhet kunna samlas in men också reflektioner om vad dessa symptom ger uttryck för och vad de beror på. Orsakerna skulle kunna tolkas genom möten mellan olika kunskaper. Eftersom det precis som ovanstående projekt skulle vara ett forskningsuppdrag behöver forskare delta och ta ansvar för resultaten. Alla som deltar i en sådan kunskapsutveckling skulle stärkas kollektivt. Det är just kombinationen av idéutveckling och det som på engelska kallas ”collective empowerment” som det behövs så mycket mer av. Det vill jag gärna bidra till även framöver.
Senaste redigering: 18 oktober 2026
