(publicerad i Skola & Samhälle den 6 februari 2020)
Konstruktivismen ger ingen bra grund för skolans kunskapssyn. Samtidigt är den filosofi som Wikforss föreslår för skolan i sin bok Alternativa fakta inte heller en framkomlig väg. Mikael Stigendal pekar istället mot kritisk realism som en lämplig grund för skolans kunskapssyn (red.).
Magnus Hultén vill bringa reda i diskussionen om konstruktivismen. Det är bra. Det behövs. Han hänvisar till de senaste årens genomslag för konstruktivismen i den bredare skoldebatten och lyfter fram filosofiprofessorn Åsa Wikforss och hennes bok Alternativa fakta från 2017. Det ska jag spinna vidare på. Det kan vara särskilt viktigt eftersom det tillkännagavs i början av december 2019 att ABBA-Björn Ulvéus ska dela ut ett gratis ex av hennes bok till landets samtliga gymnasieelever.
Wikforss framställer sig gärna i sin bok som sanningssägare och säger sig gång på gång i boken känna yrsel när hon ska försöka förstå de som hon kritiserar. Hon flaggar däremot inte så tydligt med den analytiska filosofi som ligger till grund för hennes kritik och vars antaganden om verkligheten hon ger uttryck för. Men antaganden om verkligheten ger vi alla uttryck för. Det är inget konstigt med det. Om vi till exempel avsiktligt undviker en viss stadsdel om kvällarna så beror det kanske på att vi tror oss råka illa ut om vi går dit. Men tänk om den tron, det antagandet inte stämmer? Tänk om vi istället bidrar till att göra stadsdelen otrygg genom att inte gå dit? Då finns det anledning att synliggöra och diskutera ens antaganden. Det gör dock inte Wikforss i sin kritik av konstruktivismen. Analytisk filosofi sägs utgöra huvudfåran inom filosofin (s. 68) men vilka antaganden om verkligheten det för med sig klargör hon inte. Det behöver inte innebära att hon har helt fel i sin kritik. En del av det hon skriver är bra och viktigt.
Den filosofi som Wikforss kritiserar kallas omväxlande konstruktivism och socialkonstruktivism, men också postmodernism. Genom den senare benämningen har den en förankring hos filosofer som Lyotard, Foucault och Derrida. En annan filosof som har bidragit är Richard Rorty. Nämnas i sammanhanget bör också Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, författarna till den inflytelserika boken ”Hegemony and Socialist Strategy”.
Gemensamt för dessa teoretiker är synen på sanning som konstruerad och instängd i språket. Användningen av termer som konstruerad och konstruktion beror på den engelska förlagan. Det handlar om att sanningar måste skapas. De finns inte av sig själva och sant blir något relativt ett givet perspektiv. Det är allt där finns att säga. Det kan visserligen vara mycket, men som Wikforss säger: ”Även om vi accepterar att språket är en social konstruktion följer det därför inte att det språket handlar om (hundar och citroner, elektroner och mässlingvirus) är sociala konstruktioner.” (s. 62) Jag håller med men citatet är också intressant på grund av den distinktion som Wikforss gör, den mellan språket och den verklighet som språket handlar om. Jag ska använda denna distinktion för att förklara skillnaderna mellan konstruktivism och Wikforss synsätt, men också för att föreslå en väg framåt.
Konstruktivismen förlitar sig på den ena sidan i denna distinktion, den med språket, diskurserna eller vilket ord man nu använder för det som också med ett mer allmänt begrepp kan kallas meningssammanhang och som på engelska heter semiosis. För Wikforss är det istället den andra sidan som gäller, fakta som hon också kallar det. Med fakta menar hon så som världen är. Ställningstagandet för den andra sidan framgår när hon skriver att ”fakta är det som gör faktapåståendena sanna, fakta är sannningsgörare.” (s. 12) Sanningen är således inte skapad, menar Wikforss till skillnad från konstruktivisterna, utan den ingår i objektet. Den som vill ta reda på denna sanning framstår utifrån Wikforss synsätt som guldgrävare.
Och det är guldgrävande som barn och ungdomar i skolan ska bli bra på. En objektiv sanning existerar och det gäller att hitta den. Det anser sig Wikforss uppenbarligen ha gjort och det ger hon uttryck för när hon framställer sig som sanningssägare. I sitt tal om yrsel när hon bemöter andra inriktningar banar hon väg för det som på 1960-talet kallades enhetsvetenskap och som då kritiserades sönder och samman av till exempel C Wright Mills men också av Thomas Kuhn med dennes paradigmteori. Den är felaktig, hävdar Wikforss nu bestämt i sin bok (s. 238-9) och uppmanar oss att istället lita på experterna, det vill säga de som har grävt sig fram till guldet. Hon säger det kanske inte rent ut men utifrån en sådan kunskapssyn måste eleverna disciplineras. Det är den enda vägen till lärande.
Magnus Hultén undrar i sin inledande artikel varför det måste anses som ett hot mot skolan som samhällsbyggande institution att ”elever ges någon form av självständighet i klassrummet? Är inte detta tvärt om själva grunden till att skolsystem världen över under 1900-talet blivit just en bidragande del av samhälls- och demokratibygget?” Jo, det är det. Jag håller helt med. Den filosofi som Wikforss står för bereder väg för en annan slags skola.
Men konstruktivismen är ingen bra grund att stå på som alternativ. Som filosofi befrämjar den kunskapsrelativism eftersom den saknar fotfäste i det som finns utanför språket och diskurserna. Om Wikforss har rätt i sitt påstående att mycket av den svenska skolan bygger på konstruktivism vet jag inte och kan inte uttala mig om. Men i den utsträckning det stämmer kanske det ändå inte är den konstruktivism som benämns hård det handlar om utan den mjuka varianten, den som vetter mot en annan filosofi, den som har haft ett ganska starkt stöd inom sociologin och som jag hoppas kan få en större betydelse i diskussionen även om skolan, nämligen kritisk realism.
Kritisk realism framhåller just betydelsen av antaganden om verkligheten, det vill säga det som Wikforss smusslar undan. Ett av dessa är antagandet om att verkligheten kan göras meningsfull, till exempel i form av kunskap. Precis som konstruktivismen hävdar kritisk realism att kunskapen inte finns av sig själv. Den måste skapas. Men när det väl har skett ingår kunskapen i den verklighet som ingen av oss mentalt har en oförmedlad tillgång till, det vill säga den verklighet som utgör den ena sidan i den distinktion som Wikforss tar upp i citatet ovan. För att vi ska kunna använda kunskapen och kanske även bidra till dess utveckling måste vi först göra den till vår egen. Därmed skapar vi samtidigt den andra sidan i distinktionen och den klyfta som uppstår mellan de två sidorna blir oöverstiglig. Det krävs ett arbete för att bidra till kunskapens utveckling. Det krävs ett arbete också för att göra den till sin egen. Det senare uppfattar jag som innebörden av lärande och för att det ska bli bra behöver det därför skapas gynnsamma förutsättningar för kreativitet.
Mycket av det som står i 1994 års läroplan, varav en hel del finns kvar i den senaste, till exempel de fyra formerna av kunskap (de fyra f:en), menar jag kan motiveras utifrån en kritisk realism. Min förhoppning är att detta tankesätt i läroplanen ska få leva vidare och utvecklas. Jag tror dock att det kan få en betydligt starkare grund om man byter ut konstruktivismen mot kritisk realism.
Mikael Stigendal, professor i Sociologi vid Malmö Universitet
