Under tio år har konservativa regeringar i Storbritannien tryckt ner människor i skorna med sin åtstramningspolitik. Visst borde väl då en majoritet av britterna längta efter en annan politik? En sådan politik erbjöds också av Labour, kanske den mest hoppfulla som har skådats i Europa under de senaste decennierna. Visserligen innebar Brexit ett speciellt läge, men inte kunde man väl nu rösta fram ett parti vars ledare har framstått som en clown? Men jo, det gjorde man. Med klar majoritet. Hur Labour kunde missa denna chans är viktigt att förklara. Jag har gjort ett försök utifrån ett lokalt perspektiv i en essä publicerad av Arena och den kan läsas här.
