En viktig förklaring till den europeiska skuldkrisen som nästan inte alls nämns i media är obalanserna. Den enes död är den andres bröd. Och då syftar jag i det första fallet på bl a Grekland och i det andra på framför allt Tyskland. Under de senaste decenniet har Tyskland genomfört en hård åtstramningspolitik med två negativa konsekvenser för de sydeuropeiska länderna. Åtstramningarna har sänkt kostnaderna för tyska företag relativt sett och underlättat för dem att konkurrera ut sydeuropéerna. Samtidigt har åtstramningarna försvagat tyskarnas efterfrågan och lett till en krympande marknad för sydeuropeiska produkter.
Det enda botemedel som verkar stå på agendan för att komma till rätta med obalanserna är nedskärningar. Därigenom ska de skuldsatta länderna minska sina skulder. Hur länderna med stora överskott ska minska sina överskott står däremot inte på agendan. Det saknas det åtgärder för. Det talas det inte om. Det talas t ex inte om hur konsumenternas köpkraft i överskottsländerna ska stärkas. Därigenom förbättrar man inte heller möjligheterna för de skuldsatta länderna att stärka sin export. Var ska dessa länders företag sälja sina produkter? De kan inte göra det hemma eftersom hemmamarknaden har försvagats p g av de kraftiga nedskärningarna. Men de kan inte heller göra det i de länder där pengarna finns eftersom konsumenterna där har försvagats och det är just denna försvagning som ligger till grund för dessa länders stärkta konkurrenskraft och stora överskott.
För den som vill läsa mer kan jag rekommendera t ex EuroMemorandums årsrapport 2010/11, Confronting the Crisis: Austerity or Solidarity.
