Det finns gott om skäl att vara orolig för hur det ska gå med världen. På TV har vi sett bilder på storbränderna under sommaren 2022 i södra Europa och USA. Klimatforskarna släpper ständigt nya rapporter om hur illa ställt det är med klimatet. FN-chefen har uttalat sig i starka ordalag, t ex nyligen i september 2022 när han öppnade FN:s generalförsamling och beskrev det som att vår planet står i brand. Hungersnöden sprider sig i världen. Rysslands krig mot Ukraina för med sig så mycket lidande och får stora konsekvenser. Riktar vi in oss på den mer lokala situationen kan man ju undra vad de senaste morden i Malmö leder till. Ser vi början på en ny våg av dödsskjutningar? Och hur ska det gå för fattiga människor i staden när allt nu blir så mycket dyrare?
Vad ska man göra? Vad kan man göra? Det beror på konjunkturen, skulle många politiker och makthavare säga och hänvisa till någon av alla aktörer som gör regelbundna konjunkturanalyser, t ex det statliga Konjunkturinstitutet (KI). Liknande undersökningar görs i hela EU (Economic forecast and surveys). Nu sägs vi vara på väg in i en lågkonjunktur. Då verkar det bli svårare att rädda klimatet. Trots att denna fråga gäller mänsklighetens överlevnad fick alla partier kritik för att ha missat den i valet. Partierna tävlar istället om hur mycket de ska kompensera konsumenterna så att de kan fortsätta med den överkonsumtion som leder till att de planetära gränserna överskrids. Enligt deras tolkning av konjunkturen kan man inte göra annat. Konjunkturen tycks tala för sig själv. Detta måste vi anpassa oss till.
Det bygger dock på en särskild tolkning av konjunkturen. Den förklaras av KI på deras hemsida. KI menar med begreppet konjunktur den faktiskt ekonomiska aktiviteten mätt med BNP i förhållande till den potentiella ekonomiska aktiviteten.
”Potentiell BNP definieras som den nivå på produktionen som uppnås vid fullt resursutnyttjande av de tillgängliga produktionsfaktorerna arbete och kapital vid en given tidpunkt.”
”Potentiell BNP kan inte observeras i data utan är ett resultat av en bedömning.”
Uppdelningen i potentiellt och faktiskt låter som om man baserar sig på den vetenskapsfilosofi som heter kritisk realism men det är nog inte avsiktligt. Det är svårt att beräkna och bedöma potentiell BNP, menar KI, och olika bedömare kan komma fram till olika resultat. KI:s bedömning baseras på många olika indikatorer och ekonometriska skattningar. Det skulle inte en kritisk realist nöja sig med, men det är en annan historia som jag inte ska skriva mer om här och nu.
Presterar ekonomin sämre än vad den borde, enligt bedömningen av potentiell BNP, blir det en lågkonjunktur. En högkonjunktur infaller när ekonomin presterar bättre än förväntat. Så var det under 2017-20. Det tog ett tvärt slut på grund av Coronapandemin. Den efterföljande lågkonjunkturen blev visserligen djup men kortvarig och under de senaste åren har det återigen varit högkonjunktur. Nu förvarnas det dock om en ny lågkonjunktur. Det kommer bl a att visa sig i en ökad arbetslöshet. Förutom hög och låg kan konjunkturen även vara balanserad, skriver KI, och det innebär att det faktiska överensstämmer med det potentiella, vad gäller sysselsättning och antalet arbetade timmar. Så har det inte varit så ofta utan det svänger antingen uppåt eller nedåt.
Balansen framstår dock som det oproblematiska normalläget och rättesnöret. Det är i det läget som de tillgängliga resurserna utnyttjas för fullt och sysselsättningen är förenlig med en inflation som ligger i linje med Riksbankens mål på 2%. Det antas vara bra för alla och detta trots att ojämlikheten såväl som den globala uppvärmningen har ökat så kraftigt. Oxfam publicerade nyligen en rapport som visade att Sverige blir allt sämre på att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. Under de senaste två åren har Sverige tappat tio placeringar på organisationens globala index och är nu lägst rankat i Norden. Och då har det ändå varit högkonjunktur i Sverige, enligt KI och andra bedömare. Samtidigt förvärras klimatkrisen och det snabbar på massutdöendet, enligt Världsnaturfondens nya rapport Living Planet Report 2022. Det gäller globalt och även i Sverige där runt 2.200 arter är hotade. Det påverkar dock inte bedömningarna av konjunkturen utan anses uppenbarligen vara normalt. Bedömningarna av konjunkturen påverkas inte heller av vad folk har för arbeten. T ex så dog fler i arbetsplatsolyckor under det senaste året med högkonjunktur, 2021, än under åren dessförinnan, enligt Arbetsmiljöverket. Det har heller ingen betydelse för bedömningarna vilka relationer som råder på arbetsmarknaden, t ex andelen som omfattas av kollektivavtal. I det balanserade konjunkturläget är det precis som att allt är frid och fröjd. De olika aktörerna gör vad de förväntas göra och får i resultatet det som de kan förväntas få. Att förväntningarna rimligen också borde inbegripa mänsklighetens överlevnad tycks inte ingå i kalkylerna.
I själva verket är det oproblematiska normalläget synnerligen problematiskt. Den slutsatsen kan dras utifrån en annan tolkning av ekonomin och konjunkturbegreppet. KI:s tolkning har sin förankring i den neoklassiska skolan inom nationalekonomin. I linje med den beskriver KI arbete och kapital som produktionsfaktorer. De hänvisar också till Klas Eklund, en av den neoklassiska nationalekonomins främsta företrädare i Sverige. Hans lärobok i ekonomi är den i särklass mest lästa av studenter i nationalekonomi under flera generationer sen 1980-talet. I den står det att ”den som arbetar får lön för sitt arbete”. Det kan dock bestridas utifrån den egna erfarenheten. Om lönen betalades för arbetet så skulle den variera från dag till dag. Lönen kan inte heller betalas för resultatet av arbetet för då skulle den som arbetar behöva vara en småföretagare och äga resultatet av arbetet för att då kunna sälja det. Det som citatet från Eklund gäller är anställda och de bestämmer inte över sitt arbete utan det gör deras arbetsgivare. De får därför betalt för arbetsgivarens användning av deras arbetskraft. Det framgår också på andra ställen i Eklunds bok att de arbetande säljer sin arbetskraft och får lönen i utbyte. Eklund är dock tvetydig i vad lönen egentligen betalas för och det fördunklar.
Hade Eklund hållit fast vid att den som arbetar får betalt för sin arbetskraft så skulle han också ha behövt intressera sig betydligt mer för relationen mellan arbete och kapital. Genom att köpa arbetskraften för att kunna använda den under en viss tid och på en viss plats så köper sig den kapitalistiske arbetsgivaren nämligen i praktiken makten över den arbetande, om än bara under denna tid och på denna plats. Det som i utgångsläget är ett utbyte mellan två självständiga och formellt jämlika varuägare, den ena av arbetskraft och den andra av kapital, blir genom användningen av arbetskraften en maktrelation. Därigenom får parterna också motstridiga intressen. Det är inte bara så att de som vilka varuägare som helst vill sälja dyrt (den arbetande) respektive köpa billigt (kapitalet) utan de motstridiga intressena gäller framför allt användningen av arbetskraften.
Kapitalist är inte bara den som äger kapitalet utan även den som ser till så att arbetskraften används på ett effektivt sätt, t ex direktörer på olika nivåer. När så sker produceras det värden som är större än det värde som kapitalet betalar för att få använda arbetskraften. I en kapitalistisk ekonomi härstammar vinsterna i grunden från denna skillnad mellan det producerade värdet och värdet av arbetskraften. Det vinstdrivna är dess kännetecken. Utan att vara vinstdrivet så är det ingen kapitalistisk ekonomi. Det innebär att hela marknadsekonomin inte är kapitalistisk. En skola inom offentlig sektor är inte vinstdriven utan behovsdriven. Det är inte heller skolor med idéburna organisationer som ägare. P1 på Sveriges Radio hade den 12 oktober ett reportage om friskolor som tydliggjorde skillnaderna. ”Vi skulle önska att man kunde se de idéburna som en egen enhet så att det finns de kommunala, de idéburna och de vinstdrivna, och att det kunde vara lite olika regler som gäller”, säger rektorn Maria Nordheden vid Freinet-skolan Kastanjen i Botkyrka kommun. Hon ger en rad exempel på hur lagstiftningen missgynnar de idédrivna skolorna genom att såväl gynna de vinstdrivna skolorna som att tackla problemen med dem.
Denna åtskillnad mellan olika delar av marknadsekonomin gör inte lagstiftningen och inte heller KI. I deras konjunkturanalys behandlas hela marknadsekonomin som om den hade samma drivkrafter. Dock är det otvivelaktigt så att marknadsekonomin domineras av den vinstdrivna och därmed kapitalistiska delen. Många svenskar ingår i motsättningen mellan arbete och kapital, direkt eller indirekt. Vid dess ena pol måste de som företräder kapitalet se till så att arbetskraften används så effektivt som möjligt. För arbetare och tjänstemän vid den andra polen kan det innebära en förslitning och utarmning av deras arbetskraft eller risk för skador, olycksfall och rentav död.
En sådan typ av motsättning mellan två poler har sen lång tid tillbaka i filosofihistorien kallats dialektisk. Det innebär att polerna både behöver och stöter bort varandra. Den ena polen kan inte existera utan den andra men de tenderar samtidigt att förgöra varandra. Så är det med arbete och kapital. Det var utgångspunkten för regleringsteorin och av den kan man lära mycket om varför och hur relationen måste regleras. Det görs av bl a arbetsmarknadens parter. Staten bidrar också med politik och institutioner som t ex arbetsmiljöverket och medlingsinstitutet. Det kommer den nya regeringen att ändra på. Bl a vill man avveckla fackliga skyddsombud. ”Vem ska nu stoppa döden på jobbet”, undrar Dagens Arena i en ledare den 24 september.
Utan dessa regleringar skulle de underliggande motsättningarna bryta ut i konflikter. Så skedde tidigare i Sverige och det är fortfarande vanligt på många andra håll i världen, även i närliggande länder som Frankrike där anställda strejkar mot oljebolagens miljardvinster och många bensinstationer har tvingats stänga. I Sverige har man dock varit framgångsrik med att reglera motsättningarna. Det betyder inte att motsättningarna upphävs. Det betyder inte heller att alla gynnas. Även relationerna mellan olika kapital är dialektiskt motsägelsefull, t ex mellan industri- och bankkapital. Även där behövs det regleringar. Det gäller även penningpolitiken som är mer än ett vanligt politikområde. Den är en av de viktigaste regleringsformerna med Riksbanken som central institution. Självständiggörandet av Riksbanken 1999 med innebörden att varken regering, riksdag eller andra myndigheter får lägga sig i dess penningpolitik var en tydlig manifestation av förändrade styrkeförhållanden. För tillfället försöker Riksbanken lösa problemen med inflationen genom upprepade höjningar av räntan.
Riksbankens agerande bygger dock på ett särskilt synsätt, precis som KI och även denna artikel gör. Det är inget konstigt med det. Vi ger alla uttryck för värderingar, mer eller mindre avsiktligt, mer eller mindre genomtänkta. Dessa värderingar kan ha olika bäring på motsättningen mellan arbete och kapital. Den kamp som sker mellan klassförankrade sociala krafter är därför inte bara organisatorisk utan också ideologisk. Det gäller att få den egna sidans intressen att framstå som allmängiltiga. ”The hope of every ideology”, skrev Stuart Hall (1988) i en av sina analyser av hur thatcherismen hade lyckat göra om vardagsmedvetandet, ”is to naturalize itself out of History into Nature, and thus to become invisible, to operate unconsciously.” Med inspiration av Antonio Gramsci använde Hall sig av begreppet hegemoni. Det är också ett viktigt begrepp i förklaringarna av en konjunktur. I en konjunktur ingår dessutom en rumslig utformning (t ex segregation) och ett förhållningssätt till tiden (t ex tillgångsinflation).
Konjunkturen beror framför allt på styrkeförhållandena mellan de mer eller mindre klassförankrade sociala krafter som reglerar ekonomin. Det balanserade konjunkturläge som utgör rättesnöre för KI innebär att vissa gynnas, dessutom på bekostnad av andra. Enligt neoklassisk nationalekonomi beror det på en jämvikt mellan utbud och efterfrågan. Viktigare är dock jämvikten mellan de sociala krafterna. Eftersom denna jämvikt syftar till att reglera dialektiska motsättningar kan den aldrig vara annat än instabil och tillfällig. Det kan mycket väl komma till uttryck i sådant som KI tar upp, t ex hög sysselsättning och reallöneökningar. Men det kan också förorsaka t ex ökningar av ojämlikhet och global uppvärmning. Förutom styrkeförhållandena mellan klassförankrade sociala krafter beror det på kapitalismens egen logik. Till denna logik hör å ena sidan att vi blir allt mer beroende av varandra och å andra sidan en allt större koncentration av makt. Det ena utgör en potential för samhällsförändring medan det andra kan försvåra förändringen men också motivera den, särskilt om man läser Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige”.
Så vad ska man göra för att minska ojämlikheten och rädda klimatet? Det beror på konjunkturen, säger KI och många andra. Det säger jag också, men inte för att vi ska anpassa oss till den, vilket är innebörden av det neoklassiska konjunkturbegreppet, utan för att förändra samhället, eftersom ”we cannot live sustainably within today’s economic system”, som Greta Thunberg skriver i The Guardian. Det är därför kunskapen om konjunkturen är så viktig. Men då krävs det ett annat konjunkturbegrepp än det neoklassiska, det som KI och många andra företräder. Det krävs ett konjunkturbegrepp som kan hjälpa oss att förstå styrkeförhållandena vid ett aktuellt tillfälle i tid och rum mellan klassförankrade sociala krafter som genom institutionaliserade regleringsformer upprätthåller, utvidgar eller kanske förändrar kapitalismen med effekter som t ex ojämlikhet och klimatförändringar. Det ska jag återkomma till i artiklar framöver. Jag ska också skriva om hur konjunkturen kan analyseras. Och det är framför allt det jag ska göra framöver, dvs analysera konjunkturen i ett eller annat av dess många olika avseenden.
