Börjar tiden bli mogen för en ny Napoleon?

Donald Trump lyckades inte med sitt försök till statskupp den 6 januari 2021 men det gjorde däremot den franska republikens förste president, Louis Bonaparte. Året var 1851 och det är visserligen länge sen men det finns intressanta likheter. Det kan man sluta sig till genom att läsa ”Louis Bonapartes 18:e Brumaire”, ett av världshistoriens hundra främsta litterära verk, enligt tidningen Die Zeit, författad av Karl Marx. Vad kan man lära av en jämförelse?

Louis Bonaparte blev vald till president 1848, till mångas förvåning och förskräckelse. Precis som Trump var han känd av den breda massan, mycket tack vare sin farbror Napoleons bedrifter, han som krönte sig till kejsare 1804 och mötte sitt öde vid Waterloo 1815. Men till skillnad från Trump lyckades Bonaparte med sin statskupp och kunde sen även utse sig till kejsare, Napoleon III, 1852. Hur kunde han lyckas med det?

Enligt Marx var det i mycket liten utsträckning hans egen förtjänst. För Marx räcker det inte heller med att lyfta fram lögnerna och det som i förklaringarna av Trumps framgångar har kallats ”post-sanning”. Det var även Bonaparte bra på. Desto större betydelse hade det att de politiska motståndarna gjorde slut på varandra.

Först gjorde alla slut på kungadömet genom en revolution i februari 1848. Sen var det den socialistiska arbetarrörelsens tur som krossades genom blodiga uppgörelser i juni 1848. De demokratiska republikanerna tog då ledningen i arbetet med att skapa en konstitution för den nya republiken. I det ingick att det skulle utses en president genom allmänna val. När det ledde till att Bonaparte blev vald i december 1848 föstes de demokratiska republikanerna åt sidan av Ordningspartiet, högborgerlighetens parti. Motståndare från de besegrade krafterna, socialister och demokratiska republikaner, bildade då ett socialdemokratiskt parti. Det kände sig Ordningspartiet allt mer hotat av och när socialdemokraterna stärkte sin ställning i fyllnadsvalen på våren 1850 drev Ordningspartiet och president Bonaparte tillsammans igenom ett avskaffande av den allmänna rösträtten. Därmed hade Ordningspartiet gjort sig kvitt alla politiska motståndare i parlamentet, men på köpet förlorat sitt moraliska inflytande över folkmassorna. Dessutom kom deras interna motsättningar upp i dagen. I det läget gjorde Bonaparte sin statskupp, den 2 december 1851.

Marx nöjer sig dock inte heller med detta i sin förklaring av varför Louis Bonaparte lyckades med statskuppen utan förankrar dessutom striderna i människors materiella existensbetingelser och det som redan då var ett kapitalistiskt klassamhälle.

De tidigare adelssläkterna hade nämligen genom det moderna samhällets utveckling förborgerligats. En del ackumulerade kapital genom jordegendom medan andra gjorde sina vinster på finans, industri eller handel. Det lade grunden till fraktioner med motstridiga intressen. För så är det med kapitalister. De är sina främsta fiender och befinner sig i ständig konkurrens med varandra. Annat är det med arbetarna som tenderar att bli allt mer beroende av varandra och vars styrka beror på att de lyckas hålla samman. Kapitalisterna är beroende av arbetarna men fruktar samtidigt deras kollektiva styrka. Denna motsättning kom med tiden att regleras genom kollektivavtal och lagstiftning. I dåtidens Frankrike fanns det ingen sådan reglering utan där valde båda parter att dra blankt och det ledde till att den organiserade arbetarrörelsen krossades.

De demokratiska republikanerna förenades däremot inte utifrån materiella existensbetingelser utan av ideal och de stod sig slätt när de efter att ha lierat sig med högborgarna i kampen mot den organiserade arbetarrörelsen föstes åt sidan.

Bonaparte vände hela tiden kappan efter vinden, spelade ut de olika politiska krafterna mot varandra och framstod som en clown, precis som Trump. När han till slut gjorde sin statskupp så påhejades han dock ivrigt av självaste högborgerligheten som gav sina egna företrädare i Ordningspartiet skulden för den mindre handelskris som Frankrike genomgick 1851. Bonaparte representerade dock inte deras intressen, vilket de snart fick erfara då många ledande företrädare fängslades.

Vad representerade då Bonaparte? Främst sina egna intressen. Precis som Trump hade han stora skulder. Därutöver företrädde han dem som hade hamnat utanför. Det gällde de som då kallades bohemer, vilka en fransk minister myntade ett nytt namn för 1974, nämligen utanförskapet. Det gällde dock framför allt den stora massan av småbönder på landsbygden. Den tidigare franska revolutionen hade förvandlat dessa halvt livegna bönder till fria jordägare, vilket Napoleon I befäste och reglerade. Därmed styckades jorden sönder, vilket gjorde det allt svårare för dessa småbönder att hänga med i jordbrukets tekniska utveckling. Det ledde till en utbredd skuldsättning och fattigdom på landsbygden, men också förhoppningar om att en ny stark man skulle komma till undsättning.

Förklaringen av varför dåtidens samhällsmedborgare inte kunde rädda demokratin måste enligt Marx förankras i det kapitalistiska klassamhället. Ett sådant lever vi fortfarande i. Det möjliggör jämförelser och några slutsatser.

Den oordning som kapitalets företrädare i den franska nationalförsamlingen skapade när de kunde bestämma själva har sin motsvarighet i dagens värld med kriser av olika slag (t ex klimatet, fattigdom, droger). Det är effekter av det kraftigt utökade svängrum som kapitalet har fått under de senaste decennierna på grund av den nyliberala politiken. Om denna makt inte tyglas riskerar oordningen att förvärras och det kan bana väg för att auktoritära ledare tar över makten, dessutom med stöd av dagens högborgerlighet, helt enkelt för att åstadkomma den ordning som det ligger i kapitalets natur att förflyktiga.

Liberaler i flera partier som i demokratins namn, under flera decennier, har försvagat den organiserade arbetarrörelsen för att istället liera sig med kapitalet kan inte ta för givet att kapitalet väljer demokratin om dess klassintresse hotas och det folkliga stödet för liberal demokrati har försvagats. Då väger de liberala krafterna lätt och kan få finna sig i att bli överspelade, precis som de demokratiska republikanerna i Frankrike blev.

I ett klassamhälle kan skillnaderna mellan människors möjligheter att utöva sina mänskliga rättigheter vara stora och ska demokratin överleva måste det föras en politik som minskar dessa skillnader och inte förvärrar dem, så som har skett i Sverige under de senaste decennierna. Annars finns det risk för att de som befinner sig ett utanförskap lockas av auktoritära ledares löften om en bättre ordning, precis som bohemerna och småbönderna gjorde i Frankrike.

När Bonaparte lyckades med sin statskupp hade han redan försökt två gånger. I sin förklaring av varför han till slut lyckades betonar Marx, här med en sammanfattande formulering av Sven-Eric Liedman i boken om Marx från 2015, ”hur klasskampen i Frankrike lyfte fram den bisarre Louis Bonaparte som en sista lösning på ett annars olösligt dilemma.” Den 6 januari 2021 gjorde Trump sitt första försök.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.