Debatten om integration är så ensidig. Den har under lång tid handlat mest om nyanlända, de som ska integreras. Denna ensidighet har inget stöd i Nationalencyklopedin där integration definieras som ”process som leder till att skilda enheter förenas; även resultatet av en sådan process”. Således finns det minst två sidor av saken. Det blir lika tydligt i Svensk Ordbok där begreppet integration definieras som ”sammansmältning av olikartade delar till en helhet ofta med tonvikt på utjämning av skillnader”. Hur mycket handlar debatten om den andra sidan och att den också måste förändras för att skillnaderna ska kunna utjämnas? Inte mycket. Och ändå är det ”de processer genom vilka ett samhälle bildas och bevaras” som nämns först av allt när Nationalencyklopedin ska ge exempel på integration.
Den flersidiga definition som både Nationalencyklopedin och Svensk Ordbok ger uttryck för har ett starkt vetenskapligt stöd inom sociologin. Begreppet integration användes vid det förra sekelskiftet av bland annat Durkheim, en av sociologins förgrundsgestalter, i förståelsen av hur samhället hänger ihop. Med anknytning till Durkheim och Marx lanserade Lockwood på 1960-talet distinktionen mellan systemintegration och social integration. Den fick stor spridning och användes av såväl Habermas som Giddens, dock med lite olika tolkningar. Den mest fruktbara vidareutvecklingen, enligt min mening, står dock Bob Jessop för.
Utifrån detta breda och filosofiskt väl förankrade sociologiska samhällsperspektiv kan samhället inte tas för givet. Det består i grunden av motsättningar, framför allt mellan arbete och kapital. Begreppet integration bidrar till att förklara hur samhället ändå kan hänga ihop, i den utsträckning det gör det, trots dessa grundläggande motsättningar. Det sker på i huvudsak två sätt, kulturellt och strukturellt. Vi är å ena sidan kulturellt integrerade (social integration) genom till exempel värderingar, å andra sidan strukturellt integrerade (systemintegration) genom till exempel medborgarskapet eller jobbet. Även i detta avseende är debatten om integration så ensidig. Den handlar mest om den ena sidan, nämligen de värderingar som ingår i den kulturella integrationen.
För den som företräder en flersidig och sociologisk definition är integration däremot ett centralt begrepp, alldeles oavsett om det kommer nyanlända till Sverige eller inte. Debatten om integration skulle därför behöva handla mycket mer om hur vi har det, vi som är integrerade, och om det samhälle som de nyanlända ska integreras i. Det har blivit allt mer ojämlikt, vilket Jämlikhetskommissionen visade med all önskvärd tydlighet i sitt betänkande, En gemensam angelägenhet. Hur mycket sägs det om det till dem som ska integreras?
Inte mycket. Det kunde statsvetaren Erik Amnå och jag konstatera under vårt samarbete i projektet Milsa utbildningsplattform för samhälls- och hälsokommunikation där vi bidrog till att skapa en nationell utbildning i samhällsorientering för samhälls- och hälskommunikatörer. Kopplat till den ensidiga synen på integration sprids det en skönmålad bild av det svenska samhället som inte stämmer särskilt väl med hur det har utvecklats under de senaste decennierna. Vi har därför skrivit boken Samhällsorientering – för en hållbar integration, publicerad 2021 på Komlitt Förlag, för att förklara hur dagens samhälle hänger ihop, villkoren för delaktighet, hur ojämlikt det har blivit och vad det beror på, men också vad man kan göra åt detta.
