Segregation består per definition av två sidor, ofta vinnare och förlorare som bor på olika håll i en stad. Inom politiken och media, men också inom forskningen uppmärksammas så gott som alltid förlorarsidan. Ändå är vinnarsidan ett minst lika stort samhällsproblem. Det är vinnarsidan som står för merparten av den överkonsumtion som riskerar att förstöra planeten. Koncentrationerna av dessa välbärgade och bättre ställda svenskar i särskilda bostadsområden gör att det uppstår grannskapseffekter, sådant som man annars bara intresserar sig för när det gäller förlorarsidan. På vinnarsidan kan dessa grannskapseffekter innebära att befolkningen skolas in i en ohållbar konsumtion. Det är nämligen framför allt vinnarsidan som bidrar till den överkonsumtion som leder till att de planetära gränserna överskrids. Befolkningen på vinnarsidan har ofta också en hel del makt i samhället och därmed också ett ansvar för segregationens orsaker. Segregationen bidrar till att svetsa dem samman och får dem kanske också att se förlorarsidan som problemet. Därmed bidrar man till att dölja det egna ansvaret för segregationen och dess samband med överskridandet av de planetära gränserna.
Det talas alldeles för lite om vinnarsidan. Snarare framstår vinnarsidan som oproblematisk, rentav som föredöme att sträva efter. Det där märker ungdomarna på förlorarsidan av. Därför vill de också ha de där dyra märkeskläderna eller de snabba bilarna. Det blir mått på framgång. Men hur ska de ha råd med det? För en del erbjuder kriminaliteten ett svar. De vill ju skaffa sig det som de andra har, de framgångsrika på vinnarsidan. Segregationens vinnarsida skapar en konsumtionsnorm för andra att sträva efter, vare sig det sker genom den vita eller svarta ekonomin.
Just denna konsumtionsnorm har lett till att de planetära gränserna håller på att överskridas. Med begreppet planetära gränser, utvecklat av en grupp forskare under ledning av Johan Rockström vid Stockholm Resilience Centre, menas gränserna för nio olika miljöprocesser. Till dessa gränser hör inte bara klimatförändringarna utan även bland annat förlusten av biologisk mångfald, havsförsurning samt förändrade biogeokemiska flöden av kväve och fosfor (som orsakar övergödning). Om gränserna för dessa miljöprocesser överskrids hotas på sikt mänsklighetens överlevnad.
Fyra av de nio gränserna har redan överskridits. Det gäller bland annat klimatet och den biologiska mångfalden. Det beror på utsläppen av växthusgaser, inte bara inom Sveriges territoriella gränser utan även på andra håll i världen i samband med resor samt produktion och transporter av varor som konsumeras här. Svenskarnas konsumtionsbaserade utsläpp är bland de högsta i världen. Denna överkonsumtion i Sverige leder till att skogar huggs ner, vatten förorenas, hav fylls av plast, växt- och djurarter utrotas och klimatförändringen förvärras.
Alla svenskar bidrar dock inte lika mycket till utsläppen. Enligt den statliga Miljömålsberedningens delbetänkande ”Sveriges globala klimatavtryck” bidrar den rikaste tiondelen till mer än 3 gånger så mycket utsläpp av växthusgaser per capita som den fattigaste tiondelen. Vad händer då när de rika dessutom bor koncentrerat i samma områden, rumsligt åtskilda från de fattiga? En liknande fråga har det ägnats mycket forskning åt när det gäller segregationens förlorarsida och då brukar begreppet grannskapseffekter användas. Enligt en sammanställning av forskningen som Susanne Urban har gjort i boken ”Integration och grannskap” menar man med grannskapseffekter hur grannar blir påverkade av varandra och av bostadsområdets sociala miljö med dess nätverk, förebilder och kanske även lokala kultur.
Enligt en rapport från Delmos (Delegationen mot segregation) bor ungefär fem procent, drygt 556 000 av Sveriges invånare i låginkomstområden, det som jag här har kallat segregationens förlorarsida. Det är en av fem områdestyper som Delmos delar in svenskarnas boende i. Motpolen utgörs av de ungefär 10 procent eller 1 miljon av Sveriges befolkning som bor i det som Delmos kallar ”Områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar”, vilka jag här kallar segregationens vinnarsida. 73 procent av dem bor i äganderätt. Kanske bör även områdestyp 4 ”Områden med goda socioekonomiska förutsättningar” räknas in i vinnarsidan. Här bor majoriteten av den svenska befolkningen, ungefär 56 procent eller 5,6 miljoner personer, 76 procent av dem i äganderätt eller bostadsrätt.
Genom att ta reda på hur det har gått för årskullen födda 1986 kan Delmos visa i sin rapport att området som ungdomar bor och växer upp i har betydelse för deras utbildningsresultat och även för inkomsterna senare i livet. Det är ett intressant exempel på grannskapseffekter. De uppstår inte bara på segregationens förlorarsida utan även på dess vinnarsida, kanske särskilt i områden med äganderätter. En sådan grannskapseffekt är förstärkningen av den konsumtionsnorm som hotar att störta oss alla i fördärvet. Har grannen bytt kök så känner man kanske en press på sig att göra det själv. Det handlar om att platsa och det känner inte minst barn och ungdomar av. Genom kompisar, förebilder, besök hos andra familjer och livet i grannskapet skolas de in i den för planeten så skadliga konsumtionsnormen. Det utvecklas en lokal kultur i vilken en ohållbar konsumtion ingår. Det gäller särskilt den rikaste procenten av befolkningen. De står för cirka 10 gånger mer utsläpp av växthusgaser per capita än hela den fattigaste halvan av befolkningen, enligt en forskningsrapport från Oxfam i samarbete med Stockholm Environment Institute.
Segregationen är således en orsak, men inte bara till otrygghet, brottslighet och våld, utan också till konsumtionsbaserade utsläpp genom de grannskapseffekter på vinnarsidan som förstärker de skadliga konsumtionsnormerna. Om detta har Martin Grander och jag publicerat en artikel i tidskriften PLAN (mars 2023). Att de rika i storstaden orsakar störst klimatutsläpp har nyligen också uppmärksammats i P1-programmet Gomorron världen (25 juni 2023).
