Allt mer av de rättigheter som det står så fint om i grundlagen har gjorts till varor och så att säga varufierats; till exempel boende, skola, vård, omsorg. De som saknar ekonomiska resurser har därmed fått det svårare att tillgodose sina grundlagsstadgade rättigheter. Det är vad ojämlikheten i grunden handlar om. För att råda bot på ojämlikheten räcker det därför inte med omfördelning. Det krävs även avvarufieringar, men dessutom särskilda satsningar på att tillgodose förlorarnas behov. Till dessa hör, vill jag hävda, behoven av gemenskap och organisering. Ojämlikheten kommer nämligen bara att kunna avskaffas om människor på ojämlikhetens förlorarsida hävdar sina rättigheter kollektivt.
Enligt den senaste rapporten från Oxfam, nyligen uppmärksammad av Dagens Arena, fortsätter ojämlikheten att öka, dessutom i en snabbare takt än tidigare. Oxfam stödjer sig på en stor mängd siffror. Syftet med denna artikel är inte att redogöra för dessa siffror utan att istället gå på djupet med frågan om vad ojämlikhet innebär. Ofta beskrivs ojämlikhet som en rent kvantitativ skillnad i inkomster eller tillgångar. En skarpare och mer rättvisande definition är den som härstammar från ekonomipristagaren Amartya Sen och som gäller skillnader i att kunna tillgodose sina mänskliga rättigheter. En ökande ojämlikhet innebär således per definition att allt fler inte kan tillgodose sina rättighetsbaserade behov.
I den första av Sveriges fyra grundlagar, den som heter Regeringsformen, står det att bland annat arbete, bostad och utbildning ska vara rättigheter. Behoven av arbete, bostad och utbildning kan därmed sägas vara rättighetsbaserade. Det som tillgodoser behoven kan med ett gemensamt begrepp kallas bruksvärden; till exempel det man lär sig genom en utbildning. Dessa bruksvärden kan därmed sägas vara rättighetsgaranterade. Bruksvärde är ett klassiskt begrepp som lever kvar inom hyresförhandlingarna och som kan hjälpa oss att förstå innebörden och omfattningen av problemen med ojämlikheten. Utmärkande för ojämlikhetens förlorare är en bristfällig tillgång till rättighetsgaranterade bruksvärden, det som till exempel en bostad har.
Det beror på att dessa bruksvärden i allt högre utsträckning kräver ekonomiska resurser för att man ska få tillgång till dem. De måste köpas eftersom de har gjorts till varor. Med ett annat ord har de varufierats. Tillgodoseendet av rättighetsbaserade behov har blivit beroende av köpkraften. De måste efterfrågas på marknaden. Den som inte har råd med det kan inte heller tillgodose de behov som enligt Regeringsformen ska vara rättigheter. Och råd med till exempel en bostad är det allt fler som inte har.
Men för den som läser Regeringsformen kan det ändå tändas ett hopp. Där står det nämligen att rätten till ovanstående rättigheter ska tryggas av det allmänna. I själva verket har staten tvärtom blivit en starkt bidragande orsak till den ökande ojämlikheten, enligt en annan rapport från Oxfam. På 4 år har Sverige rasat 14 placeringar i det globala jämlikhetsindexet ”Commitment to Reducing Inequality Index” till plats 24. Det är särskilt skattepolitiken som gör allt fler till ojämlikhetens förlorare eftersom de mycket omfattande avdragen är beroende av storleken på inkomsterna samtidigt som bidragen i socialförsäkringssystemet har skurits ned, i både relativa och absoluta tal.
Dessutom har nedskärningar i regioner och kommuner gjort det svårt att upprätthålla kvaliteten på den välfärd som förlorarna fortfarande har tillgång till. Det behöver inte bekymra vinnarna så mycket tack vare den växande floran av varufierade alternativ, det som förlorarna inte har råd med. För ojämlikhetens vinnare har de rättighetsgaranterade bruksvärdena därmed blivit lättillgängligare och fått en högre kvalitet, bland annat tack vare privata sjukvårdsförsäkringar, subventionerade av staten (se t ex John Lapidus 2023). För förlorarna har de omvänt blivit svårtillgängligare och kvaliteten på dessa kvarvarande offentliga tjänster har försämrats (se t ex Åsa Plesner & Niklas Altermark 2024). Det har till exempel byggts alldeles för lite bostäder som människor med små resurser kan ha råd med. Alternativet kan bli trångboddhet, andrahandsuthyrning eller kanske hemlöshet. Vad har det för kvalitet?
Ett annat exempel är den avreglerade apoteksmarknaden. Elinor Odenberg skriver i Dagens Arena om hur ”statlig subventionering kombinerat med läkemedelsindustrins oligopol (i somliga fall monopol) och patentlagstiftningen gör sammantaget att läkemedelsföretagen har goda möjligheter att ta ut överpriser utan att straffas för det”. När nu taket höjs för hur mycket läkemedel som måste bekostas ur egen ficka, bland annat genom höjningen av högkostnadsskyddet, kommer många inte att ha råd med de bruksvärden som enligt Regeringsformen ska utgöra en rättighet.
Konsekvenserna av ojämlikheten är dock fler än så. Skillnaden mellan retorik och praktik har ökat. De högstämda målen står ju kvar i till exempel grundlagen eller socialtjänstlagens portalparagraf men uppfylls allt sämre i praktiken. Det kan nog få en och annan att tappa tron på den liberala demokratin.
En annan konsekvens är att utbudet av dessa bruksvärden inriktas på att möta vinnarnas efterfrågan, inte allmänhetens behov. Det får en betydelse för vad som produceras. Bruksvärden som särskilt förlorarna har behov av tenderar att produceras i mindre utsträckning eftersom de inte har råd att efterfråga dem och därmed produceras de kanske inte alls eftersom marknaden har tagit över så mycket av produktionen och med svag efterfrågan blir det inte lönsamt att producera dem.
Istället kanske man producerar annat som de på vinnarsidan har råd med men som inte gäller tillgodoseendet av rättighetsbaserade behov. Även detta är den avreglerade apoteksmarknaden ett exempel på. Många av de varor som säljs på dagens apotek har mer med livsstil att göra. Det kommer nästan dagligen mejl från apoteket med erbjudanden som lockar en att köpa sånt man egentligen inte behöver.
Ytterligare en konsekvens av varufieringarna är att det blir styrande för hur vi tänker om vad som ska tillgodose de rättighetsbaserade behoven och vilka förväntningar vi har på bruksvärdena. Vi lär oss se de varufierade bruksvärdena som objekt för behoven. Det kan vara en orsak till den aktiefeber som har spritt sig bland unga. De har fått lära sig att även de rättighetsbaserade behoven ska tillgodoses genom efterfrågan på marknaden och då vill det till att man försöker skaffa sig de ekonomiska resurser som krävs.
För att komma tillrätta med ojämlikhetens grundläggande samhällsproblem behövs det så klart en annan skatte- och bidragspolitik som kan omfördela resurserna. Det behövs dock också en avvarufiering av varufierade bruksvärden genom återgång till behovsdriven produktion i offentlig och/eller idéburen regi. Den norska ”Avkommersialiseringsutredningen” (augusti 2024), som Arena Idé har översatt delar av till svenska och som Lisa Pelling har skrivit om, är ett intressant och viktigt exempel på hur detta kan göras. Det lär dock inte räcka utan det krävs dessutom en tillgång till bruksvärden som tillgodoser just förlorarnas behov. Det kan särskilt gälla behovet av organiserad gemenskap och bildandet av kollektiv kraft för att kunna hävda de mänskliga rättigheterna (jämför Jesper Bengtsson & Tuva Söderberg 2024). Dessa kommer nog inte att kunna hävdas och tillgodoses på annat sätt, om man nu inte redan har bestämt sig för att stödja auktoritära lösningar.
Risken för att trängda människor kan välja de totalitära idealen var man mycket medveten om efter andra världskriget. Därför ville till exempel den Bostadssociala Utredningen, med sin sakkunnige arkitekt Uno Åhrén i spetsen, genom sina planlösningar för byggandet av städerna ”gynna bildandet av en demokratisk människotyp, för vilken friheten och självständigheten kombineras med social ansvarskänsla.” (se Mikael Stigendal 2016, s 309) Bostadsområden som byggdes under efterkrigstidens första decennium kännetecknades därför av en riklig tillgång på mötesplatser och gemensamma lokaler. Det är bara ett exempel på hur mycket det finns att lära av hur tidigare generationers visionärer löste grundläggande samhällsproblem.
Alla vi som förstår och märker att vi håller på att förlora möjligheterna till ett rättighetsbaserat liv på grund av den globala uppvärmningen och som därför även vi lär hamna på ojämlikhetens förlorarsida, vi har behov av media, folkbildning, idéutveckling och inte minst lokaler för att skapa lösningar på denna sammanvävda ojämlikhets- och klimatkris. Det blir ”vi mot dom”; de kvarvarande på ojämlikhetens vinnarsida som envisas med att vilja leva sina liv på planetens, naturens och alla vi andras bekostnad.
