Hur ska Malmö förtjäna sin plats i världen?

Under denna rubrik höll jag en föreläsning på ABF i Malmö den 1 oktober 2024. Den sammanfattas nedan. En inspelad version av föreläsningen finns tillgänglig här. En pdf av min PPT kan laddas ned här.

Jag tar min utgångspunkt i klimatkrisen. Den är en ödesfråga för mänskligheten men också ett av ett flertal symptom på problemen med samhällssystemet. Med exempel från Malmö visar jag hur man tidigare kunde peka ut samhällsystemet och därmed lättare förstå det. Idag krävs det andra Malmö-exempel för att förstå hur det har utvecklats. Den industrikapitalistiska svenska samhällsmodell som man tidigare kunde se från båten mellan Limhamn och Dragör, inramad av Kockums-kranen och Cementfabriken, har nu blivit global. Öresundsbron banade väg till något som flanörer på Limhamnsfältet kunde skymta där borta vid horisonten och det var givetvis inte bara Köpenhamn utan visade sig bl a vara ett globalt beroende. Mycket av det som vi konsumerar här och i det Globala Nord har kommit att produceras i det Globala Syd och då på ofta usla villkor vad gäller löner och arbetsvillkor. Vi har i praktiken gjort oss beroende av att exploatera människor i andra delar av världen. Det sker dessutom genom omfattande konsumtionsbaserade utsläpp som förstör klimatet. Sådana globala relationer kan framtiden inte byggas på.

Mest beroende är de som bor på det som kan kallas segregationens andra sida. Man glömmer ofta bort att segregation per definition består av två sidor. Bara den ena sidan pekas ut som ett problem och det med rätta eftersom det där har skapats levnadsvillkor som inte gynnar ett gott liv utan istället göder gängkriminaliteten. Segregationens andra sida är dock också ett stort problem eftersom de som bor där står för merparten av de konsumtionsbaserade utsläppen. Ska vi komma till rätta med klimatkrisen så krävs det stora nedskärningar av konsumtionen i dessa områden. Men då försvinner många jobb inom bl a handeln, för att inte tala om jobben i det Globala Syd. Vad ska dessa människor göra om de inte får producera, transportera och sälja varor som förstör klimat utifrån en efterfrågan från oss i det Globala Nord, ivrigt påhejat av t ex Konjunkturinstitutet som med den goda utvecklingen menar en ökad konsumtion vilket dock är synnerligen dåligt för klimatet?

Men vad kan man då göra åt dessa stora och svåra frågor i en stad som Malmö? Mycket, enligt min uppfattning och föreläsningen kommer att mynna ut i fem förslag. Det första förslaget är utvecklingen och spridandet av ett nytt perspektiv, en ny förståelse av Malmö och samhället i stort, det som jag också vill bidra till genom själv föreläsningen. I detta ingår en förståelse av hur samhället hänger ihop, på vilka villkor och vad som är drivande i utvecklingen. Viktiga begrepp som ingår i perspektivet är bruksvärde, varufiering, arbete, arbetskraft och produktionssätt. Jag ska förklara den drivkraft som ingår i kapitalistisk produktion och varför den krockar med den offentliga sektorns behovs-drivna produktion, vilket är vad diskussionerna om vinster i välfärden handlar om. Denna drivkraft kommer till uttryck i kravet på ständig tillväxt. Det har fört mycket gott med sig i form av teknisk utveckling men också mycket dåligt och i klimatförändringarna kan vi se hur tillväxten och därmed faktiskt också kapitalismen har nått sina gränser.

För att kunna göra nåt åt detta räcker det inte med att lindra eller motverka klimatförändringarnas effekter. Efter flera decennier av nyliberal individualisering behöver det skapas förutsättningar för att människor ska kunna stärkas kollektivt så att vi tillsammans kan tackla orsakerna till bl a klimatförändringarna och därigenom förändra samhällssystemet. Detta är mitt andra förslag. Här finns mycket som kan göras i Malmö, också som föredöme och inspiration för andra, t ex genom förslaget från Malmökommissionen om kunskapsallianser som dessutom kan få de två första förslagen att hänga ihop, vilket också ligger i linje med arbetarrörelsens traditionella folkbildningstanke.

För det tredje behövs det stora satsningar på behovs-driven produktion, i offentlig sektor men också i civilsamhället. Det ekar måhända tomt när det saknas pengar till det och vi har den regering som vi har, men det går säkert att göra mycket med det befintliga genom att stärka den behovs-drivna karaktären, rensa bort det näringslivsefterliknande New Public Management, utvärdera de producerade bruksvärdena på sina egna villkor och inte som varor etc. Dessutom kommer behovs-driven produktion och konsumtion att behöva ersätta de finanskapitalistiska drivkrafterna i allt fler globala relationer framöver. Detta skulle Malmö kunna gå i spetsen för.

För det fjärde behöver strävan efter en sammanhållning av staden bygga på förhandlingar mellan bl a segregationens olika sidor, men då på nya villkor. Efter flera decennier av många satsningar har problemen inte lösts genom ensidiga inriktningar på segregationens ena sida och de kommer inte att lösas med den inriktningen framöver heller. Vi kan inte kräva att människorna på segregationens ena sida ska bli som vi, när många av oss bidrar till merparten av klimatförändringarna genom konsumtionsbaserade utsläpp. Vi är en del i det större samhällsproblem som segregationens båda sidor ingår i och som gäller samhällssystemets sätt att fungera. Insikterna om detta utifrån mitt första förslag om ett nytt perspektiv behöver ligga till grund för strävan efter en sammanhållning, inte bara av staden utan också av planeten i relationerna mellan det Globala Nord och det Globala Syd.

För det femte behövs det ett politiskt projekt som kan knyta ihop allt ovan, dvs som ser oss själva och Malmö i världen med ett nytt perspektiv, stöds av och stödjer en kollektiv mobilisering av tillsammansmakt i olika former, storsatsar på den behovs-drivna produktionen utifrån dess egna villkor och inte bara lokalt utan också i relationerna mellan det Globala Nord och det Globala Syd, samt initierar, leder och stöttar förhandlingar mellan företrädare för ojämlikhetens och segregationens olika sidor och då på nya villkor. Allt detta låter säkert stort och svårt men någon måste börja och i en tid när klimatförändringarna tränger sig på, kapitalismen har nått sina gränser, det kan bli problem med livsmedelsproduktionen, vattnet kan börja ta slut, Tyskland inte funkar längre som draglok och Europa enligt den nyligen publicerade Draghi-rapporten står inför en existentiell kris kan vi helt plötsligt få väldigt bråttom.