Jag hade den stora äran att få delta i ett samtal om filmen “Bröderna Andersson” med regissören Johanna Bernhardson och moderatorn Elin Kamlert. Det skedde lördagen den 24 augusti, först på Spegeln i Malmö och sen på Kino i Lund. Det är en jättefin film som många borde se, inte bara de som vill veta mer om Roy Andersson utan också de som är intresserade av varför människor blev som de blev under den svenska efterkrigsutvecklingen.
Med ett unikt bild- och filmmaterial skildrar filmen flera spår i utvecklingen, varav ett gäller alkoholens betydelse. Det jag dock särskilt fastnade för handlar om värderingar, förknippade med arbetarklass och vänster. De kom enligt filmen att delas av alla bröderna och de behöll dem också genom livet. Det framgår kanske tydligast genom brodern Kjells dokumentärfilmer. Enligt regissören handlar hans filmer ofta om arbetare och utsatta och bortglömda människor. Brodern Leif, pappa till regissören Johanna, säger i filmen att värderingarna härstammar från deras pappa. Själv vill jag tro att även det boende som de kom att växa upp hade sin betydelse. Det skymtar förbi lite snabbt i filmen och jag känner inte till just detta bostadsområde men det liknar det som heter Augustenborg i Malmö. Det byggdes 1948-52 utifrån den bostadssociala utredningens visioner. På temat grannskapsenhet förespråkade arkitekterna bakom denna typ av bostadsområden inte bara ljusa, luftiga och funktionella lägenheter, utan dessutom planlösningar som befrämjade social gemenskap. Ambitionen var att ge upphov till en vi-känsla och motverka totalitära politiska ideal. Därför inredde man också lokaler för gemensamma fritidsaktiviteter.
Men brödernas värderingar härstammade säkert också från modern. Det lyfts kanske inte fram i filmen men blir tydligt genom allt som sägs om det ansvar som hon, dvs regissörens farmor, tog. I mina kommentarer kallade jag detta för den kvinnliga blicken. “Bröderna Andersson” är för mig också en film av, med och om den kvinnliga blicken; dessutom i två bemärkelser. För det första gäller det regissörens farmor som såg det som behövde göras för att det sociala skulle fungera. Det var hon som såg till att bröderna samlades. Det ansvaret visar regissören i filmen att hon har övertagit och även i denna bemärkelse handlar filmen om den kvinnliga blicken för det sociala. “Farmor höll ihop dom”, säger hon, “nu är det jag som känner ett slags ansvar för bröderna Andersson”. Bröderna hade ju nämligen inte träffats på 10 år och då var det på begravningen av den näst äldste, Ronny. Regissören gör det till sin huvuduppgift att försöka samla dem igen, innan det är för sent. Jag uppfattar detta som ett framväxande tema i filmen, det om den kvinnliga blicken för det sociala, med allt större betydelse och som filmen avslutas med.
Fredrik Sahlin missar detta fullständigt i sin DN-recension från fredagen den 23/8. Han ser inte den kvinnliga blicken. Därmed tycks han ge uttryck för ett annat synsätt, det som även Roy ger uttryck för i filmen när han i en kommentar om sin bror Kjells arbete säger att man som dokumentärfilmare filmar det befintliga. Det liknar det synsätt som inom forskningen brukar kallas positivism. Det innebär att man uppfattar sin forskning som en spegling av verkligheten. Utifrån ett sådant synsätt handlar forskning om att samla in så mycket data som möjligt. Mest är bäst. Det synsättet uppfattar jag inte att regissören har när hon ser sin farmors kvinnliga blick för det sociala. Det gör hon uppenbarligen utifrån ett tolkande och kreativt synsätt. Det är inget synsätt som tar det som synes vara för givet.
I slutet på filmen är det precis som att synen på det sociala hittar hem till värderingarna. Det sker när broder Leif, regissörens pappa, säger att det är de personliga relationerna som är det viktigaste. Han säger det vid ett tillfälle som också andas en viss uppgivenhet. Han var den som en gång i tiden var politiskt aktiv och även satt i fängelse en tid för sina värderingars skull. Nu säger han sig inte längre tro på revolutionen. Själv fäster jag mig dock vid att han framhåller vikten av de sociala relationerna. Efter 40 år med nyliberalismen är det ändå ganska revolutionerande sagt. I drygt 40 år har vi itutats att vi ska tänka på oss själv. Likt en atom i universum är det individen som har stått i centrum, för övrigt helt i linje med en nationalekonomisk människosyn. Sociologin bottnar i en annan människosyn med just den sociala relationen som minsta gemensamma nämnare. Vi blir något i relationerna med varandra, lär oss sociologin, medan nationalekonomin menar att det vi blir i grunden beror på en inneboende egoism.
Det är den senare, nationalekonomiska människosynen som samhället har blivit så genomsyrat av under de senaste decennierna medan den sociologiska har marginaliserats. Det hänger ihop med att mycket av välfärdsstaten har monterats ned. När bröderna växte upp var boendet en del av den framväxande välfärdsstaten. En hel del av det ansvar för de sociala relationerna som tidigare hade tagits av familjerna och särskilt av kvinnorna övertogs av välfärdsstaten. När nu välfärdsstaten har skurits ned så kraftigt, hur ska då ansvaret för det sociala tas? Vad blev det t ex av den sociala bostadspolitiken? Hur, var och när ska man lära sig att bli social? Är det egentligen förvånande att en hel del av dagens ungdomar uppvisar ett beteende som knappast kan kallas socialt, i varje fall inte i den meningen att de passar in i samhället? Det får mig också att tänka på betydelsen av att man fick det bättre. Det var också kännetecknande för brödernas uppväxttid. De fick uppleva att sociala problem kunde lösas, om än inte alla, vilket broder Ronnys öde visade. Men utvecklingen verkade ändå i stort gå framåt. Det fanns nåt att hoppas på. Vad ska dagens ungdomar hoppas på?
