Helgen den 16-18 september tillbringade jag i Wien tillsammans med EuroMemo Group. Gruppen består av samhällsforskare från hela Europa, merparten ekonomer, som träffas en gång om året för att diskutera den ekonomiska utvecklingen i Europa. Diskussionerna ligger sen till grund för ett Euromemorandum som forskare inbjuds att skriva under. Varje Euromemorandum innehåller först en analys av den ekonomiska situation, därefter en kritik av den ekonomiska politiken och till sist förslag på en alternativ ekonomisk politik. Förra årets Euromemorandum undertecknades av närmare 500 forskare. Årets konferens samlade ett 80-tal deltagare. Temat för konferensen var ”European integration at the crossroads: Deepening or disintegration?”
Forskarnas kritik mot den nuvarande åtstramningspolitiken är massiv. Skuldbeläggandet av Grekland och de drakoniska nedskärningarna i Sydeuropa gör bara problemen etter värre. Länderna som gick in i Euron gjorde det utifrån mycket skilda förutsättningar. Eurointrädet gynnade länder med en redan välutvecklad exportsektor, framför allt Tyskland. De länder som skulle ha behövt devalvera för att skydda och utveckla sina produktiva sektorer avsade sig möjligheten att göra det genom inträdet i Euron. Förhoppningen var att finanskapitalets satsningar i Sydeuropa skulle leda till att skillnaderna utjämnades. Så blev det inte. Istället permanentades de.
Finanskapitalet satsade mest på sånt som möjliggjorde snabba vinster, t ex spekulation i fastigheter, och inte på sånt som skulle kunna göra ländernas ekonomer långsiktigt bärkraftiga. Centrum-ländernas banker gjorde stora vinster på att periferin var mindre utvecklad. Skillnaderna mellan Eurozonens centrum och periferi doldes så länge priserna fortsatte att stiga. När de föll kom problemen med de underliggande skillnaderna fram i öppen dager.
Då hade problemen dessutom förvärrats av den åtstramningspolitik som Tyskland har drivit under de senaste 10-15 åren. Tyskland har stärkt sin konkurrenskraft, men till priset av ökade inhemska klyftor. Det som krisen nu visar är att tillväxten inte har varit hållbar, i varken centrum eller periferin. Ojämlikheten i välfärd och hälsa växer i snabbt takt, såväl mellan centrum och periferin som inom länderna. Den växande ojämlikheten i städerna är en del av denna obalanserade utveckling.
En forskare från Portugal berättar om de grundläggande förändringarna av landet under de senaste 50 åren. Han beskriver det som att Portugal på 1950-talet var 100 år efter. Sen dess har landet närmat sig övriga Europa. Det har krävt stora uppoffringar. Men det tas det ingen hänsyn till. ”Vi är snart ikapp med produktiviteten. Våra ungdomar är snart lika utbildade som era. Men det ska vi nu straffas för.” Intressanta fakta av många slag redovisades på konferensen, t ex att det går 39 sökande på varje jobb i Irland och 76 i Lettland men bara 3 i Tyskland. Alla på EuroMemo-konferensen verkar vara överens om att Europa är på väg in i mycket svåra tider. Jag hör ingen som påstår sig ha några enkla lösningar. Men håll gärna koll på EuroMemo-gruppens hemsida och se vad det blir. Analys, kritik och förslag förväntas vara klart runt årsskiftet.
