Parallellt med mitt intresse för hur samhället hänger ihop har jag i alla år också intresserat mig för kunskaps- och vetenskapsteori. Det har säkert sin grund i alla livsfilosofiska funderingar under tonåren, men också i uppbrottet från fysiken. Jag började nämligen läsa fysik på universitetet i Lund 1978. Det var en tid med få sökanden och trots mina låga betyg kunde jag därför komma in på fysikerlinjen. Det som motiverade mig var att ta reda på meningen med livet. Jag trodde att fysiken låg inne med sanningen. Men så var det inte. Det blev jag klar över ganska snart och särskilt genom engagemanget i Folkkampanjen mot kärnkraft 1979-80. Jag insåg att vi alla betraktar verkligheten genom ett slags glasögon. För att kunna förstå verkligheten måste vi därför också undersöka glasögonen. Och dessa är inte i första hand fysiskt eller biologiskt bestämda utan socialt. Jag ställde frågor till fysikerna om betydelsen av människans sociala historia för fysikens utveckling. Fick dock inte mycket till svar. Blev snarare betraktad som bråkstake. Så jag slutade med fysiken. Under de följande åren läste jag istället ekonomisk historia, sociologi samt idé- och lärdomshistoria.
Till mina tidiga inspiratörer hörde Thomas Brante, Thomas Kuhn, Paul Feyerabend, Louis Althusser, Sven-Eric Liedman och Lars-Christer Hydén. En viktig milstolpe var min tre-betygsuppsats i sociologi 1984. Den hette ”Den problematiska problematiken” och var en radikal uppgörelse med möjligheterna till nytänkande i universitetsmiljöerna. Dock saknade jag ett samlande namn för mina vetenskapsteoretiska tankar. Det fick jag inte förrän i slutet av 80-talet då jag upptäckte andra som hade vidareutvecklat liknande tankegångar, dvs med utgångspunkt i bl a Kuhn och Althusser. Förgrundsgestalten för denna vidareutveckling var den engelske filosofen Roy Bhaskar. Han kallade sin teori för kritisk realism. Jag har sen dess kallat mig kritisk realist. Den flaggar för både verklighetstillvändning och kritiskt förhållningssätt.
Kritisk realism utgjorde en viktig grund för doktorsavhandlingen Hegemonins decennier (1994). Därefter har den kritiska realismens principer och förhållningssätt funnits närvarande i alla mina projekt. Förutom Bhaskar har framför allt Andrew Sayer och Bob Jessop bidragit till det. År 2002 fick jag möjligheter att publicera en bok om mitt vetenskapsteoretiska perspektiv, Den gode socialvetenskaparen (2002). Viktigt att påpeka är att jag i mångt och mycket företräder min egen tolkning av kritisk realism. I en del andra tolkningar kan kritisk realism lätt reduceras till ett antal knepiga och svåruttalade begrepp. Teorier och teoretiska genomarbetade perspektiv är väldigt viktiga. Men lika viktigt är det att våga ta stegen ut i det okända och liksom låta verkligheten drabba en. Det är i dessa sammandrabbningar som det visar sig vad vi kan men därmed möjliggörs också en utveckling av vår vetenskaplig kompetens.
Jag har också sysslat mycket med kunskapssyn i en bredare mening. Tidigt fick jag upp ögonen för att Läroplan för Grundskolan innehöll en kunskapssyn som stämmer väl överens med kritisk realism. Läroplanens fyra f – faktakunskap, förståelsekunskap, färdighetskunskap och förtrogenhetskunskap – har en förankring hos Aristoteles och dennes episteme, techne och fronesis. Det har kritisk realism också. Det gjorde jag därför en stor poäng av i projektet ”Framgångsalternativ” (2000-04). I mina rapporter till Malmökommissionen, Malmö – de två kunskapsstäderna (2012) och Malmö: från kvantitets- till kvalitetskunskapsstad (2012), framhöll jag också Läroplanen för Grundskolan och dess fyra f. Den är så tacksam att använda eftersom den talar ett enklare språk än filosofiska texter om kritisk realism. I artikeln Om kunskap: men en annan typ av kunskap (2013) argumenterar jag också för värdet av denna kunskapssyn.
I boken Samhällsgränser (2016) har jag ägnat merparten av del 1 till kritisk realism, där jag både sammanfattar, pedagogiskt redogör för, använder och även vidareutvecklar mina tankegångar. En som jag har haft många diskussioner med om kritisk realism är Andreas Novy i Wien. Vi träffades 2009 i projektet ”Social Polis” (2008-10) och har därefter haft många samarbeten. Våra diskussioner om kritisk realism resulterade i artikeln Founding transdisciplinary knowledge production in critical realism: implications and benefits, publicerad 2018 i tidskriften “Journal of critical realism”. På gång är också en reviderad nyutgivning av Den gode socialvetenskaparen. Vetenskapsteorin är fortfarande ett mycket levande kunskapsområde i mitt tänkande. I Den gode socialvetenskaparen (2002) sammanfattade jag min vetenskapsteori så här i ett antal punkter och de gäller fortfarande:
Acceptera tron som grund för vetenskapen. Vi kan inte veta allt. I själva verket måste vi tro för att kunna veta nåt överhuvudtaget. Det kräver också en ödmjukhet för vetandets gränser.
Tro framför allt på människans förmåga. Ditt eget skapande i både tanke och handling. Tro på att dina erfarenheter kan ha en vetenskaplig betydelse. Tro också på andras förmåga. Att andra också kan vara delaktiga i vetenskapen. Även de som formellt sett saknar utbildning.
Utveckla din skapande förmåga. Låt inte formerna hindra dig. Frigör fantasin med hjälp av t ex bild, musik, konst och film. Använd datateknikens möjligheter. Illustrera gärna tankar i PowerPoint.
Bli bra på att ställa frågor och problematisera. Ta inga kunskaper för givna. Det är inte självklart att vetenskapare vet bäst. Andra kan mycket väl veta bättre. Ifrågasätt vad du ser, hör och tänker. Ringa in problemställningar. Avslöja bakomliggande intressen. Varför vill vem veta vad?
Läs in dig på teorier, inte bara en utan flera. Testa deras perspektiv genom jämförelser. Kvantifiera. Kvalificera. Pröva olika analytiska uppdelningar. Abstrahera dig fram till olika nivåer.
Samla på dig en empirisk bredd, gärna genom egna erfarenheter, intryck och upplevelser. Rör dig ute i verkligheten. Rör gärna om lite i den och se vad som händer.
Utveckla en skicklighet i det vetenskapliga hantverket. Pendla mellan empiri och teori. Tillåt omprövningar. Börja gärna om från början. Ge utrymme för det irrationella. Slå vakt om makten över metoderna genom behärskandet av en metodologisk mångfald.
Jobba med dina uttrycksformer. Bearbeta språkliga ordval, metaforer, liknelser eller ordfigurer. Utveckla formuleringsförmågan genom att skriva mycket e-post. Kasta om dispositioner. Harmoniera layouter. Ge uttryck i bild. Kanske även i ljud och musik.
Satsa på att övertyga. Både till innehåll och form. Förfina dina argument. Använd inte för många utan bara de bästa och skala bort andra. Glöm inte hur viktigt det är att vinna förtroende och väcka känslor.
Bli bra på att tolka. Skaffa dig många tolkningsmöjligheter. Vänd upp och ner på alternativen. Ställ dem mot varandra. Placera dig vid sidan om. Placera dig mitt i. Var, hur, när och i vilket sammanhang tolkar du?
Utveckla vetenskapens sociala sammanhang. Skapa andra betydelser än bara strikt rationella. Våga göra fel. Ha också förståelse för fel som andra gör. Satsa på samarbeten. Lyssna och lita på andra.
Eftersträva en harmoni mellan olika former av mening. Vetenskapen kan inte bara vara rationell. Den måste också få vara kul. Låt lusten ta plats. Skapa förutsättningar för en helhet av tanke och vara.
Ställ höga krav på vetenskaplighet. Vetenskapen måste kunna försvaras både teoretiskt, empiriskt och pragmatiskt. Annars kan den inte kallas vetenskaplig.
Ta ansvar för användningen av din skapade vetenskap. Det är dina val av frågeställningar. Du väljer formuleringarna, metoderna och teorierna. Det är du som har valt att synliggöra en viss verklighet. Och alla dina val har betydelse för användarna. Kanske framhävs vissa mänskliga egenskaper på bekostnad av andra. Kanske bidrar du till att stärka vissa sociala relationer och försvaga andra. Underskatta inte din egen betydelse. Synliggör dig istället.
