Mitt intresse för civilsamhället har sin bakgrund i egna engagemang. Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 engagerade jag mig helhjärtat i Folkkampanjen mot kärnkraft. Då bodde jag på en studentkorridor i Lund. Vi spelade gatuteater och jag höll i studiecirklar. Nåt år senare engagerade jag mig i Kommunalarbetarförbundet. Då arbetade jag som fritidsledare och även som skötare. Mest har jag dock lärt mig av engagemanget i bostadsrättsföreningen Vulkanen.
Föreningen består av 2 hus med sammanlagt 30 hushåll och ligger nära Folkets Park i Malmö. Husen var tidigare Malmös första pensionärsbostäder och byggdes under kriget. De gjordes om till flerfamiljsbostäder i mitten av 70-talet och såldes sen av kommunen. Jag flyttade dit 1983. Då hade husen redan börjat förslummas. Missbrukare bodde i flera av lägenheterna. Gatan utanför hade blivit centrum för prostitution. Förslumningen fortsatte sen under resten av 80-talet. Husen bytte ägare gång på gång, underhållet försämrades och konstiga hyresgäster tilläts hyra lokaler i källarna, bl a ett MC-gäng som senare anslöt sig till Hells Angels.
1988 hade en del av oss fått nog. Vi gick med i hyresgästföreningen och jag blev ordförande i vår kontaktkommitté. Vi började genast förhandla fram förbättringar. Det var dock inte så lätt eftersom ägarbytena fortsatte och 1991 gick fastighetsbolaget i konkurs. Vi bildade då en bostadsrättsförening. Jag fick förtroendet att sköta förhandlingarna om att köpa husen. Det tog nästan ett år och pågick i samma veva som den djupa krisen. Den 1 mars 1992 övergick ägandet till vår bostadsrättsförening BRF Vulkanen. Sen dess har föreningens medlemmar skött det mesta själva. Föreningen kretsar kring medlemmarnas engagemang. Alla förväntas bidra genom att ingå i nån av föreningens arbetsgrupper. Medlemmarna kan sägas byta arbetsinsatser med varandra och därför betalas inga arvoden. Entreprenörer anlitas bara till större projekt. Så långt det går försöker föreningen förlita sig på det som finns av kompetens, intressen och engagemang bland medlemmarna.
Efter husköpet var jag ordförande i 13 år. Genom allt detta engagemang i BRF Vulkanen har jag lärt mig mycket om sociala relationer, demokrati, makt, vad som gör att människor engagerar sig, hur man kan stimulera engagemanget på andra sätt än med pengar osv. Inför 10-årsjubiléet 2002 skrev jag en bok om föreningens dittillsvarande historia och lärdomarna av den. I Erik Amnås och min bok Samhällsorientering – för en hållbar integration (2021) finns BRF Vulkanen med som ett exempel på vad man kan göra tillsammans för att skapa ett bättre liv.
Förutom mina egna erfarenheter har jag som forskare samarbetat mycket med civilsamhället. Vid starten av ”Levnadsundersökningen i Malmö” (1995-98) fick vi möjlighet att lokalisera oss i Sofielunds Folkets Hus. I samma veva bestämdes det att den gamla folkskolebyggnaden skulle få stå kvar. Att vi flyttade in där med projektet var nog en bidragande orsak till att det inte revs. Ovanför oss hade skejtarna lokaler och vi kunde höra dem åka. Det var där succéhistorien med den organiserade skejtingen i Malmö började. Den fortsatte med Bryggeriet och senare med Stapelbäddsparken i Västra Hamnen. Även med föreningen Bryggeriet har jag haft samarbeten och vi anordnade bl a en fantastisk internationell konferens mitt ute på skejtarbanorna, vilket ingick i projektet ”Local partnerships and neighbourhood management” (2000). Det var också i bl a föreningen Bryggeriets lokaler som en stor mässa om social ekonomi anordnades 2002, där jag deltog och bl a höll den inledande föreläsningen. Mässan ledde bl a till den paraplyorganisation som idag heter Nätverket – Idéburen sektor Skåne.
Den drivande kraften bakom mässan om social ekonomi liksom bakom så mycket annat var Håkan Larsson. Vi har haft många samarbeten under årens lopp och då har alltid även Göte Rudvall varit med. Tillsammans har vi tre under vid det här laget snart två decennier utgjort en liten informell tankeverkstad som träffas regelbundet för att diskutera samhällsutvecklingen, Malmö och civilsamhällets situation. Det har haft stor betydelse för min forskning.
En annan framgångsrik förening i Malmö som jag har haft samarbeten med är Drömmarnas Hus i Rosengård, framför allt det projekt som hette ”New City” (2010-11), där jag deltog som följeforskare och engagerade ungdomscoacherna i skrivandet av slutrapporten ’det handlar om något större’: kunskaper om ungdomars möte med sin stad. Även i arbetet med EU-projektet ”Social Polis” (2008-10) hade jag en bas på Drömmarnas Hus.
Jag var också med och räddade den verksamhet för barn som heter Gnistan och ligger på Augustenborg. Den startades 1997 av Safija Imsirovic och 22 år senare är det fortfarande hon som leder verksamheten. Under många år tillhörde Gnistan den stadsdel som hette Fosie men när stadsområdena avskaffades såg det ett tag ut som att Gnistan skulle behöva läggas ned. Det ledde dock till ett stort engagemang och i september 2017 bildades Föreningen Gnistan och några månader senare övertog den verksamheten. Jag var med i den nya styrelsen under några år. Det låg till grund för en artikel som Jonas Alwall och jag skrev, Ungdomar: problem eller potential?
På senare år har jag annars samarbetat mest med ”Nätverket – idéburen sektor Skåne”, särskilt Mattias Larsson. Vi stiftade bekantskap i det ESF-finansierade förstudieprojekt som resulterade i rapporten Samverkan för att lösa problem med innanförskapet (2017). På hösten 2020 ägnade vi mycket tid åt att skriva en 40-miljonersansökan om hur samhället måste förändras för att klimatet ska kunna räddas och ojämlikheten minskas, samt hur framför allt civilsamhället kan bidra till det. Det blev dock tyvärr avslag. Men vi ska ta nya tag.
