Under årens lopp har jag skaffat mig en bred kompetens i forskningsmetodologi. Jag har sysslat mycket med intervjuer, datorbearbetningar, enkäter, statistik och diskursanalys. Framför allt har jag engagerat andra i forskningen genom deltagarorienterad forskning. Ofta klassas deltagarorienterad forskning som tillämpad forskning, till skillnad från grundforskning. Den uppdelningen har jag aldrig trott på. Deltagarorienterad forskning handlar för mig om att skapa möjligheter till ett grundläggande nytänkande. I mötena med alla möjliga slags människor tvingas jag tänka efter och förklara mig, vilket synliggör både förtjänster och brister, men ger mig framför allt anledningar och kraft till tankeutveckling.
Ofta har praktiker en typ av kunskap som brukar kallas tyst. Det kan också handla om viktiga erfarenheter som ännu inte har blivit bearbetade till kunskap, säkert ofta beroende på tidsbrist. För att det ska kunna bli nåt bra av den deltagarorienterade forskningen måste man som forskare kunna bidra till att skapa ett sammanhang med tid till bearbetningar av erfarenheter, andra att diskutera dem med och även tillgång till handledarstöd. Därmed skapas det gynnsamma förutsättningar även för forskningen. Jag tror inte att forskning mår så bra av att bedrivas i avskildhet. Det blir betydligt bättre om man som forskare kan få vara med i ett sammanhang där även annat har betydelse än tankar och teorier. Det stimulerar kreativiteten, men kan också göra det lättare att inse och erkänna sina brister. Det är viktigt att man som forskare blir utmanad, ifrågasatt och kritiserad. Det kan vara jobbigt och tungt, men kan också mana fram reflektioner som höjer nivån på resultaten.
Under årens lopp har jag skapat ett flertal typer av deltagarorienterade forskningskoncept. Ett har jag kort och gott kallat levnadsundersökningar. Idén går ut på att engagera forskningens intressenter till att göra intervjuer om levnadsförhållanden. Intressenterna kan vara praktiker eller ungdomar men det kan också vara t ex arbetslösa, pensionärer, politiker eller företagare. Engagerandet av dem sker på grundval av deras egna erfarenheter och kunskaper.
Konceptet skapades i projektet ”Levnadsundersökningen i Malmö” (1995-98) och vidareutvecklades i ”Levnadsundersökningen i Fosie ” (2006-07). I dessa projekt har praktiker anlitats med anställningar i de delar av Malmö som har undersökts. De har därför haft en praktikbaserad kunskap och konceptet innebär att denna tas tillvara. Denna kunskap räcker dock inte för att de ska kunna genomföra intervjuer i ett forskningsprojekt och därför ingår det också en utbildning. Konceptet finns beskrivet i t ex Allt som inte flyter. Fosies potentialer – Malmös problem (2007).
I grunden samma koncept användes i ”Skolintegrationsprojektet” (1998-99). Där var det dock inte praktiker som gjorde intervjuerna utan arbetslösa ungdomar. De hade inte samma områdeskunskap som praktikerna i Levnadsundersökningen. De hade inte lärt sig att bli bra på att ställa frågor. Däremot visste de mycket om ungdomskultur. De visste vad som gällde inom musik, film, stil och mode. De hade överhuvudtaget mycket kunskap om olika kulturer. Konceptet finns beskrivet i Skolintegration – lösningen på skolans problem? (2000).
En annan typ av koncept är det som kan kallas följeforskning. Det är en relativt ny term som bl a har använts av Tillväxtverket. Med följeforskning avses en nära samverkan mellan praktiker och forskare i samband med utvärderingar av projekt och olika satsningar. Jag hörde för första gången talas om följeforskning på våren 2008 när EU:s nya strukturfondsprogram 2007-13 lanserades. För mig var det en ny term men ett gammalt begrepp som stämmer väl in på ett annat spår i den deltagarorienterade forskning som jag har bedrivit.
I projekten ”Local partnerships and neighbourhood management” (2000) och ”ELIPSE” (2001-03) skapade jag ett koncept som kan användas när lösningar på problem med utanförskap ska utvärderas och bedömas. Det finns beskrivet i Olika problem – likartade lösningar. Goda exempel mot socialt utanförskap i fem europeiska städer (2003). Poängen med konceptet är att bedömningarna kan göras utifrån praktikers erfarenhetsbaserade kunskaper. Det vidareutvecklades i projektet ”Young people – from exclusion to inclusion” (2004-06) där jag introducerade fem framgångskriterier som sen låg till grund för grupparbeten med utgångspunkt i vart och ett av dessa fem framgångskriterier. Konceptet finns beskrivet i Young People – from Exclusion to Inclusion. Revitalising European Cities (2006). Ett sammanfattande häfte av denna rapport översattes sen till 12 språk och spreds runt om i Europa.
Under drygt ett år 2004-05 var jag anlitad av ledningsgruppen för Fosie stadsdelsförvaltning som ’kritisk vän’. Jag deltog på möten, intervjuade ledningsgruppens ledamöter och läste in mig på handlingar, allt i syfte att bidra med synliggöranden av samband, kategoriseringar, reflektioner, bedömningar, utmaningar, ifrågasättanden, alternativa tolkningar, analyser och kunskapsstöd. Jag hade också i uppgift att komma med förslag på lösningar, åtgärder och nya satsningar. Det kallades dock inte följeforskning. Den roll jag hade liknar dock det som har kallats processutvärdering och som i styrdokumenten för EU:s strukturfondsperiod 2007-13 döptes om till följeforskning. Forskaren ska i en nära dialog med praktiker ge processtöd, dokumentera erfarenheter och kunskaper på sätt som möjliggör ett lärande, värdera hur väl målen nås och därigenom delta i styrningen, samt sätta in utvärderingsresultat i ett bredare samhälleligt perspektiv. Just så arbetade jag i projektet ”Regionalfondens storstadsinsatser” (2011-13), finansierat av Tillväxtverket.
En annan typ av koncept är det som kallas peer review och som har ingått i den sk Lissabonprocessen inom EU. Det användes i projektet ”Connections” (2008-09) där jag deltog och fick möjligheten att utveckla idéer om hur det kan användas som en form av följeforskning. I mitt uppdrag som följeforskare inom det EU-finansierade projektet ”SÖM Fosie” (2008-10) utvecklade jag ett koncept som inbegriper en utveckling av problemdefinitioner och utvärdering samtidigt som det bidrar till ett ökat engagemang. I ett första steg samlas projektets deltagare och intressenter för att diskutera vilka problem som en viss satsning ska lösa. Nästa steg består i att diskutera hur denna satsning bidrar till att lösa dessa problem. Det tredje steget består i att formulera de frågor som måste ställas för att man ska få veta hur väl denna satsning har lyckats. I det fjärde steget görs en utvärdering med hjälp av dessa frågor.
Alla dessa erfarenheter av deltagarorienterad forskning bar jag med mig in i Malmökommissionen. Jag föreslog att vi skulle kalla det kunskapsallianser. Det fick jag gehör för och satsningar på kunskapsallianser kom att bli den andra av Malmökommissionens övergripande rekommendationer. I slutrapporten Malmös väg mot en hållbar framtid: hälsa, välfärd och rättvisa (2013) förespråkas också flera av de koncept som jag har arbetat med.
