(2009-11)
Projektet New City pågick i tre år, 2009-2011, och leddes av Drömmarnas Hus. Det finansierades av ESF-rådet, Allmänna arvsfonden och Malmö stad. Enligt sammanfattningen på ESF:s hemsida var syftet att ”tillsammans med ett brett partnerskap och unga coacher bryta ungas utanförskap”. I juni 2009 fick Malmö Högskola i uppdrag att göra en ”lärande utvärdering genom följeforskning” med Josefin Aggestam som projektledare. På sommaren 2010 engagerades jag i uppdraget. Mitt engagemang resulterade i en bok där även New Citys coacher har skrivit ett kapitel. Det är nog inte så vanligt. Det har därför sin särskilda historia. Och den handlar bokens första kapitel om.
I det andra kapitlet är det coacherna som kommer till tals. Det börjar med en inledning där de beskriver sitt uppdrag och tar ställning till ordet utanförskap. Hur ska man förhålla sig till det? Ska det överhuvudtaget användas? Vad ska det i så fall betyda? Därefter skriver coacherna om hur de har uppfattat problemen, det vill säga de hinder som gör att unga hamnar i utanförskap. Vad har de lärt sig genom alla kontakter med ungdomar? Och vad tänker de om det? Avslutningsvis skriver coacherna om allt de har gjort för att försöka lösa problemen, det vill säga bryta ungdomars utanförskap. Många ungdomar kommer också till tals i kapitlet.
Det tredje kapitlet har skrivits av Josefin Aggestam. Hon har utvärderat New Citys metod med partnerskap för att bryta ungdomars utanförskap. Hur har det fungerat som metod för hållbart utvecklingsarbete? Det är hennes övergripande frågeställning. Hon söker svar på den genom att först förklara vad partnerskapsmodellen innebär. Därefter tar hon reda på hur det var tänkt att partnerskapsarbetet skulle fungera. Och hur blev det sen i praktiken? Svaren på dessa frågor ligger till grund för de slutsatser hon drar.
Boken avslutas med ett kapitel där jag drar slutsatser om hur man ska se på New City och vad det har lyckats med. Jag återanknyter därmed till de två föregående kapitlen. Hur har coacherna lyckats med att identifiera de hinder som gör att unga hamnar i utanförskap? Och vilka slutsatser går att dra om hur de har lyckats med att bryta ungdomars utanförskap? Jag spinner också vidare på Josefins slutsatser om partnerskapet.
Ambitionsnivån med boken är hög. Förutom att bidra till diskussionen om ungdomars situation vill jag med boken visa vad det kan innebära att göra en ”lärande utvärdering genom följeforskning”. Förhoppningsvis kan boken inspirera uppdragsgivare och finansiärer till att tänka större och även bereda större plats åt ”lärande utvärdering genom följeforskning” i sina budgetar. Samtidigt hoppas jag att boken ska inspirera uppdragsgivare och finansiärer till att ställa större krav på forskningen. Om följeforskning ska vara något mer än bara ett namn så måste det fyllas med ett innehåll som också kan kallas forskning. Annars riskerar satsningar på följeforskning att underminera samhällsforskningen i stort. Min förhoppning är att boken ska utgöra en inspirationskälla i den pågående diskussionen om vad följeforskning ska vara.
Stigendal, Mikael (red) (2009) “det handlar om något större” – kunskaper om ungdomars möte med sin stad. Följeforskning om New City.
