Tack vare all forskning om Malmö, dessutom i jämförelser med många andra städer, har jag skaffat mig mycket kunskap om urbana boendemiljöer och levnadsvillkor, men också samlat på mig många goda idéer om hur man kan förbättra livet i storstadsområden som präglas av utanförskap. Forskning om människors levnadsvillkor ingick i Peter Billings och mitt avhandlingsarbete Hegemonins decennier (1986-94). I ett särskilt kapitel undersökte vi hur boendemiljöerna hade förändrats. Vi beskrev det som en förändring från när- till fjärrsamhälle. Undersökningarna grundade sig på teorier om hur rumsliga strukturer konstituerar, begränsar och förmedlar sociala relationer. Ordet segregation nämns dock bara i förbifarten.
Det var först efter avhandlingsarbetet som urbana levnadsvillkor kom att bli ett av mina särskilda kunskapsområden. Det skedde under åren med projektet ”Levnadsundersökningen i Malmö” (1995-98), då jag också utvecklade mitt tänkande om segregation. I projektet samarbetade jag med många praktiker. I föreläsningar för dem och i alla vardagliga kontakter sattes mina tankegångar på prov. Jag blev kritiserad, men fick också medhåll, tvingades förklara mig och utvecklade argumenten. Dessutom satte jag en särskild press på mig genom att skriva 10 rapporter, en om varje stadsdel (se t ex Sociala värden i olika sociala världar: levnadsundersökningen. Delrapport 3, Fosie (1997)).
Mest av allt arbetade jag dock med den avslutande boken Sociala värden i olika sociala världar: segregation och integration i storstaden (1999). Boken innehåller också en jämförelse med människors levnadsvillkor i staden Newcastle i nordöstra England. Den kunskap som jag tidigare hade skaffat mig om det engelska samhället kompletterade jag genom statistik, faktamaterial, forskarrapporter och intervjuer på plats om människors levnadsvillkor. I jämförelse med Malmö kunde jag visa att Newcastle vid den tiden var en betydligt mera segregerad stad.
Staden Newcastle har för övrigt ingått i flera forskningsprojekt. Den ingick i EU-projektet ”ELIPSE” (2001-03) där jag tillsammans med lokala forskare och praktiker fick möjligheter att forska om levnadsvillkoren i fem europeiska storstäder. Förutom Malmö och Newcastle ingick Hamburg, Torino och Köpenhamn. Det skrev jag om i boken Olika problem – likartade lösningar: goda exempel mot socialt utanförskap i fem europeiska städer (2003), också publicerad på engelska, tyska och italienska.
Newcastle ingick även i projektet ”Connections” (2008-09). Där granskade lokala team hur nätverk av olika aktörer (föreningar, företag, myndigheter, kommunala förvaltningar etc) kan samarbeta och samverka för att lösa problem som har att göra med utanförskap. Förutom Malmö och Newcastle deltog team från Leeds, München, Wien, Budapest och Oslo. Vi hade möten i merparten av dessa städer och den granskning vi gjorde i Newcastle fick jag i uppdrag att skriva en rapport om, Partnership responses to worklessness (2010).
I båda de ovan nämna projekten var begreppet utanförskap centralt. Det började jag använda redan i boken Sociala värden i olika sociala världar (1999) men utan att ha tänkt igenom vad man egentligen hamnar utanför, hur det kan komma sig och varför. Inte heller i nästa stora projekt, det URBAN-finansierade ”Skolintegrationsprojektet” (1998-99), fördjupade jag mig i dessa frågor. Uttrycket innanförskap fick en förankring i mitt tänkande först under år 2000 och då med inspiration från det EU-projekt som jag deltog i, ”Local strategies for active inclusion of young people” (2001-03), under ledning av stiftelsen Lawaetz i Hamburg och med bl a Malmö stad som partner. Lokala praktiker och forskare från sju europeiska storstäder – Hamburg, Malmö-Köpenhamn, Stockholm, Haringey i norra London, Berlin, Wien och Bremen – och vi hade konferenser i flera av dem.
Det fortsatte sen med EU-projektet ”Young people – from exclusion to inclusion” (2004-06), som ingick i EU-programmet URBACT och leddes av Malmö stad, där även forskare och praktiker från Göteborg, Köpenhamn, Århus, Helsingfors, Gera (Tyskland) och Gijon (Spanien) deltog. Syftet var att identifiera, dokumentera och utvärdera goda exempel på hur ungdomar kunde stärka sin delaktighet i samhällsutvecklingen. Jag ledde forskningen i projektet och skrev den avslutande boken, Young people – from exclusion to inclusion: revitalising European cities (2006).
Genom dessa projekt och med början år 2000 lärde jag mig mycket om diskussionerna inom EU. Det talades om ”social inclusion” i motsats till ”social exclusion”, vilket inspirerade till en översättning men som framför allt fick mig att inse behovet av ett begrepp för vad man kan hamna utanför. Kanske kunde begreppet kallas för innanförskap. Det föreföll i alla fall logiskt.
Begreppet innanförskap definierades och prövades för första gången i det regeringsuppdrag som jag fick ansvar för och började arbeta med under hösten 2000, vilket utgjorde inledningen på det projekt som sen kom att heta ”Framgångsalternativ” (2000-04) och som pågick i flera år. Där hade begreppsparet innanförskap och utanförskap stor betydelse. Genom att utveckla definitionen på innanförskap kunde jag också utveckla min syn på utanförskap. Begreppen vidareutvecklades sen i de ovan nämnda projekten ”ELIPSE” (2001-03), ”Young people – from exclusion to inclusion” (2004-06), ”Levnadsundersökningen i Fosie” (2006-07), ”Biblioteket i samhället” (2006-07) och framför allt i boken Samhällsgränser (2016).
När väl allt detta har sagts om utvecklingen av begreppen ska det sägas att föreställningarna om ett innan- och ett utanförskap har haft en djup förankring i mitt tänkande sen lång tid tillbaka. Det har att göra med personliga erfarenheter av mobbing och låga betyg i skolan, men dessa tankar var också viktiga i förklaringen av varför Skånepartiet kunde få 7,2% av rösterna i Malmös kommunalval 1985. För att illustrera missnöjet ställde sig partiledaren Carl P Herslow ofta utanför Systembolaget och bjöd på gratis sprit. Han ställde sig med andra ord utanför systemet och kunde därmed upplevas som legitim företrädare för dem som kände sig utanför samhället. Det skrev Tomas Peterson, Björn Fryklund och jag om i boken Skånepartiet: om folkligt missnöje i Malmö (1988). En annan inspirationskälla till tankarna om innan- och utanförskap var utvecklingen i England och det skrev jag om i Thatcherismen: Tvåtredjedelssamhällets hegemoniska projekt (1989).
I den tradition inom samhällsvetenskapen som inte tar samhället för givet utan istället ser det som en fråga om församhälleligande har integration varit ett viktigt begrepp. Det hade en stor betydelse i Peter Billings och min doktorsavhandling Hegemonins decennier (1994). På våren år 2000 gjorde jag det till ett begrepp även för det urbana. Efter några år på IMER (Internationell Migration och Etniska Relationer), som jag hade varit med och startat 1997 och som sedan kom att ingå i Malmö Högskola 1998, var jag på väg till en anställning på Lärarutbildningen. Jag hade tröttnat på den snäva definition av integration som då dominerade, i vilken integration förknippades med enbart etnicitet. Istället ville jag verka för en bredare definition med stöd i sociologisk teoribildning. Dessutom ville jag skapa ett begrepp som kunde belysa de samarbeten jag hade haft under ett antal år med såväl praktiker som ungdomar.
Jag uppmanades av Lärarutbildningen att komma med ett förslag på vad det jag sysslade med skulle kallas. Efter att grunnat mig igenom våren och prövat olika alternativ föreslog jag Urban Integration. Det skrevs därefter in i min tjänst och jag fick i uppdrag att bygga upp en ”bas för forskning, utveckling och utbildning inom kunskapsområdet Urban Integration”. Med den inriktningen har jag arbetat sen dess, först på Lärarutbildningen 2000-2008 och därefter sen sommaren 2008 på Institutionen för Urbana Studier.
Uttrycket Urban Integration kom för mig att få två sammankopplade betydelser. Det blev för det första ett objekt, dvs det som begreppet handlar om. Med förankring i den sociologiska distinktionen mellan systemintegration och social integration, vilket jag senare döpte om till strukturell och kulturell integration, kan detta objekt i all enkelhet sammanfattas som ”hur stadens sociala sammanhang hänger ihop”. Senare formulerade jag om detta till ”hur det samhälle som görs och får sina effekter i staden hänger ihop”. Det gäller såväl sociala system och strukturer som de mer kulturella relationerna mellan olika befolkningsgrupper; eller med andra ord såväl faktisk delaktighet som känsla av delaktighet. För det andra har Urban Integration för mig utgjort ett subjekt som genom kombinationer av forskning, utbildning och praktik, dvs det som jag sen 2010 har kallat kunskapsallianser, försöker bidra till en utvecklad integration av det urbana. Det kan ske genom samarbeten med praktiker, men också med studenter och då som del av en högskoleutbildning.
2009 skapade jag en kurs i Urban Integration till kandidatprogrammet ”Stadsbyggnad, stadsutveckling och planering”. Den har gått en gång om året under alla år sen dess. Efter de första tre åren övertog Martin Grander ansvaret. Jag fortsatte dock att hålla mina föreläsningar och lektioner. Fr o med 2021 övertog jag återigen ansvaret för kursen och det behöll jag i fem år fram till pensioneringen 2025, då jag överlämnade hela ansvaret till Martin Grander. Såhär har jag introducerat kursen för studenterna under mina sista fem år som ansvarig:
När man hör uttrycket urban integration tänker nog många på invandrare. Det är ju så som ordet integration brukar användas i den offentliga debatten. Integration är något som sägs gälla invandrare. Ser vi bilder på ungdomar som bränner bilar eller skjuter ihjäl varandra så tänker vi nog att de är invandrare. De är inte integrerade. Urban integration skulle då kunna handla om att få dessa människor integrerade och därmed bli delaktiga i samhället.
Kanske förväntar ni er att ni här i kursen ska få reda på hur man kan göra då. Kanske kan man göra som den ene polisen i den aktuella serien Tunna blå linjen och anordna handbollsträning för ungdomarna. Bra! Fint! Hedervärt! Men dem av er som följer serien har ju också sett hur det gick. Under de senaste 35 åren har det gjorts så många satsningar i denna stad. Trots allt detta så har kriminaliteten och det dödliga våldet ökat. Många av de icke-integrerade upplever det inte som att de har nån chans i samhället. Skillnaderna mellan dem och andra har blivit så stora.
Men är det då detta urban integration ska handla om? Ska vi undervisa om hur man kan minska skillnaderna mellan de fattigaste i Rosengård och de rika längs med kusten? Att ta från de rika och ge till de fattiga, som Karl-Bertil Johnson säger på julafton vore så klart önskvärt men under de senaste decennierna har omfördelningen gått åt andra hållet. När finansministern intervjuas om orsakerna till de ökade klyftorna så lyfter hon fram dels de kraftigt ökade kapitalinkomsterna genom bland annat stigande börs och bostadspriser, dels att nivån på socialförsäkringarna har halkat efter eller sjunkit. Den förklaringen är hon inte ensam om. Det har statliga utredningar som Långtidsutredningen och nu senast Jämlikhetskommissionen slagit fast.
Men det där går ju inte att ändra på i en stad som Malmö. Skatter, socialförsäkringar och mycket annat med betydelse för utvecklingen i Malmö beslutas det om nationellt. Vad ska då urban integration handla om? Ja, det ska ni få reda på i kursen. Utan att säga för mycket kan vi avslöja att allt ovan ingår. Och mer därtill. I det här läget ville vi bara ställa till det lite för er. Vi ville försöka få fart på ert eget tänkande för det är ju det som lärande handlar om; att jobba med sitt tänkande och utveckla det. Ni ska få se att ni är en del av den urbana integrationen. Som stadsplanerare kommer ni också att få en roll i den. Då hoppas vi att ni tar ert ansvar, utnyttjar ert handlingsutrymme och ser till så att det blir nåt bra av den urbana integrationen. Men då behövs det kunskap om just det; nämligen urban integration. Det ska vi bidra med i denna kurs.
Den urbana integrationen beror således på utformningen av olika samhällssystem. Men det beror också på lokala förhållanden i den aktuella staden och hur samhällssystemen aktualiseras där. Så länge staden är segregerad kan det inte bli någon urban integration. Det gäller särskilt den segregation som sammanfaller med ojämlikhet. I takt med de ökade klyftorna har ojämlikhet kommit att bli ett centralt begrepp i min forskning. Det framgår inte minst av titlarna på mina två senaste böcker om städer. Den ena, Samhällsgränser: ojämlikhetens orsaker och framtidsmöjligheterna i en storstad som Malmö (2016), bygger på många av de tidigare projekten och utgör delvis en uppföljning av doktorsavhandlingen.
Den andra boken, Combatting the Causes of Inequality Affecting Young People Across Europe (2018), bygger på det stora EU-projektet “CITISPYCE – Combating Inequalities through Innovative Social Practices of and for Young People in Cities across Europe” (2013-15) där jag deltog tillsammans med forskare och praktiker från 10 städer: Atén, Barcelona, Birmingham, Brno, Hamburg, Krakow, Malmö, Rotterdam, Sofia och Venedig. Konferenser anordnades i merparten av städerna. Vi forskade om hur politiker och tjänstemän kan minska den ojämlikhet som ungdomar drabbas av genom att lära av sociala innovationer som har utvecklats av, med och för ungdomar i stadsdelar och bostadsområden präglade av utanförskap.
Som framgår av allt ovan har begreppet integration i alla år varit ett centralt begrepp i min forskning. Jag har dock mest använt det i min forskning om städer. I projektet ”Milsa utbildningsplattform för samhälls- och hälsokommunikation” fick jag också möjligheter att framhålla dess betydelse som samhällsbegrepp. Det resulterade i boken Samhällsorientering – för en hållbar integration (2021). Här nämns det besläktade begreppet hållbarhet och det som brukar kallas social hållbarhet kom jag i kontakt med genom det stora EU-projektet ”Social Polis” som slutade med att jag fick i uppdrag att skriva en populärversion av resultaten, Cities and Social Cohesion: Popularizing the results of Social Polis (2010). Begreppet social hållbarhet var centralt också i ”Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö”, den sk Malmökommissionen, vars slutrapport P-O Östergren och jag var redaktörer för, Malmös väg mot en hållbar framtid: hälsa, välfärd och rättvisa (2013). Några år senare hade jag vidareutvecklat tankarna om den sociala hållbarheten i antologiartikeln Aiming at Social Cohesion in Cities to Transform Society (2018). En tidigare version av artikeln presenterades på en konferens och kan laddas ned här.
Den sociala hållbarheten skapade jag sen en kurs om 2017 som jag höll i 8 år fram till pensioneringen 2025. Även denna överlämnade jag ansvaret för till Martin Grander. Erfarenheterna från kursen hade jag stor nytta av när jag skrev antologiartikeln Är social hållbarhet ett hållbart begrepp?, där jag har förklarat min syn på begreppet social hållbarhet samt rett ut dess samband med de besläktade begreppen integration, sammanhållning och solidaritet, men också jämfört med ett begrepp som står för ett helt annat tänkande, nämligen begreppet församhälleligande.
Mitt sista projekt innan pensioneringen från tjänsten på Urbana Studier, Malmö Universitet, blev ”Hur kan Samhällsorienteringen bidra till integration?” (2024-26), i samarbete med Samhällsorienteringen på Komvux i Malmö Stad. Det byggde på den ovan nämnda boken Samhällsorientering – för en hållbar integration (2021). I mitt uppdrag som följeforskare anordnade jag en skrivarverkstad (se kunskapsområde 7) för de fyra kommunikatörerna och använde resultatet i rapporten Integration på riktigt (2026), vilket gjorde den verklighetsnära och innehållsrik. I rapporten visar jag på användbarheten av begreppet integration, förklarar varför integrationen av de som ska integreras mest beror på det samhälle som de ska integreras i, och motiverar varför jag har ändrat benämningarna på systemintegration och social integration till strukturell och kulturell integration.
Framöver hoppas jag kunna fortsätta med forskningen om integration, segregation och kamp i städer, med internationella jämförelser, om än som pensionär och huvudsakligen i ideella former. Jag kan nu blicka tillbaka på 40 års forskning i samarbete med många människor runt om i Europa. Många projekt har det blivit och mycket har jag skrivit, som framgår ovan. Jag har fått den stora förmånen att besöka många städer och med hjälp av lokala aktörer fördjupa mig i människors levnadsvillkor och kamp för bättre liv. Det gäller särskilt Newcastle, Hamburg, Torino, Göteborg, Wien, Gera (Tyskland), Gijon (Spanien), Aten och Birmingham. Mest av alla icke-svenska städer gäller det dock Blyth, en stad i nordöstra England, dit jag kom under den stora gruvarbetarstrejken 1984, där jag lärde känna många människor och blev nära vän med några av dem, dit jag sen har återkommit så många gånger och fått uppleva de stora förändringarna av det engelska samhället. Det har jag skrivit en artikel om, Att förlora på hemmaplan (2020), men vill skriva mycket mer.
Senaste redigeringen: 16 oktober 2026
.
